ISLAM På flera håll i OSSE:s (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa) 57 medlemsstater vittnar man om att diskriminering av andra religioner och religiösa inriktningar ökar i takt med att skolor och moskéer, sponsrade av Saudiarabien, etableras. Många upplever hotet komma från just den snabbt växande wahhabistiska trosriktningen inom islam, med epicentrum i Saudiarabien. Och trots att många av länderna har religionsfrihet instiftat i grundlagen oroas allt fler över att våga visa annan religiös övertygelse. Inte sällan är det kristna minoriteter som far mest illa.
Av denna anledning föreslog jag i min egenskap av ledamot i den Parlamentariska Församlingen inom OSSE att man borde uppmärksamma, fördöma och åtgärda den diskriminering av kristna och andra religiösa minoriteter som för närvarande sprider sig i flera av organisationens medlemsstater. Jag blev glad över att min resolution antogs som en del av slutdokumentet i årets sommarsession i Luxemburg. Det visar att fler tar situationen på allvar. Wahhabismens utbredning bör oroa oss alla.
Muhammad ibn Abd al Wahhab var en sunnitisk predikant på arabiska halvön som på 1700-talet förfäktade en ytterst kompromisslös, sträng och fundamentalistisk sunnitisk trosriktning. Han lierade sig snart med den uppstigande stamfursten Muhammed ibn Saud, vars ätt så småningom skulle grunda och än idag med diktatorisk hand styra över Saudiarabien. Inga nytolkningar av Koranen tillåts inom wahhabismen. Kvinnor får inte umgås med män utanför den närmaste familjen. Homosexualitet är förbjuden. Den som söker lämna islam kan straffas med döden. Hela rättssystemet bygger på sharialagstiftning av wahhabistisk prägel.
Wahhabismen blev snart i praktiken Saudiarabiens statsreligion. Tillsammans med den raskt tilltagande oljeexporten från och med 1950-talet kom den att påverka landets hela samhällsutveckling och utrikespolitik, trots att man också hade och har en betydande, om än undertryckt minoritet av shiiter, vars muslimska tro i mångt och mycket skiljer sig från den sunnitiska.
Som extra trumfkort hade man det faktum att alla muslimers två heligaste orter – Mecka och Medina – var belägna i Saudiarabien, där också Muhammed hade levt och verkat. Den lära som där var ledande och som åberopade sig på den första generationens muslimer – alltså wahhabismen – kunde därför göra anspråk på att vara den enda rätta tron – gentemot andra muslimska trosuppfattningar men också gentemot andra religioner som kristendom och judendom.
Saudiarabiens försök att sprida wahhabismen över hela Mellanöstern började på allvar på 1960-talet i den återupptäckta pan-arabismens tecken, men den stötte på hinder i form av den fokusering som många av regionens länder, såsom Egypten under Nasser, på den tiden lade vid sekulär nationalism och Sovjetinspirerad socialism. År 1979 års iranska revolution under Ayatolla Khomeini skapade ytterligare konkurrens, och det shiitiska Iran blev från denna tid fram till idag Saudiarabiens såväl geo-politiskt som ’geo-religiöst’ främsta rival och fiende vad gäller den religiösa dominansen över Mellanösterns och världens muslimer.
Det är mot denna bakgrund man får se Saudiarabiens och andra sunnidominerade länders, som Qatars, aktuella mångmiljardsatsningar för att sprida wahhabismen och dess nära släkting salafismen internationellt: i Centralasien (t.ex. Pakistan, Bangladesh, Afghanistan och vissa forna Sovjetrepubliker), i Sydostasien (t.ex. Indonesien och Filippinerna), samt i Centralafrika, Europa och Nordamerika. Ofta utgör det doktrinära budskapet en del av mer allmän utvecklingshjälp, eller sker det i samband med byggandet av religiösa skolor eller moskéer (inklusive tillsättningen av egna lärare och imamer). Eller också förs det via miljoner gästarbetare i arabiska länder tillbaka till dessas hemländer.
Det är troligen för tidigt att med säkerhet uttala sig om den mer långsiktiga utgången vad gäller Saudiarabiens och vissa andra arabländers strävanden å wahhabismens vägnar, såsom t.ex. att få fler kvinnor att bära heltäckande slöjor (niqab) och att göra Koranen ännu mer allenarådande i samhället.
I länder där man under århundraden utövat en mer ’moderat islam’, ibland med sufiska eller förislamska influenser (ibland kallad ’religiös centrism’), har motståndet mot en mer extrem islam tilltagit, hjälpt av en ny känsla av nationell identitet och respekt för lokala religiösa personligheter och sedvänjor. Eftersom Saudiarabiens utrikespolitik till nästan lika delar bestäms av upplevda internationella religiösa förpliktelser gentemot världen (den s.k. fard), geopolitiska ambitioner (inkl. via oljan) och den inhemska politiska situationen (inkl. den saudiska monarkins stabilitet), så kan landets prioriteter ändras från tid till annan.
I Västeuropas liberala demokratier, och i synnerhet i Sverige, är situationen mer bekymmersam. Vårt land har under det gångna seklet gått från att vara ett i hög grad kristet präglat land till att bli ett praktiskt taget sekulärt sådant, om än med en på senare år snabbt växande islamsk immigrantbefolkning.
Radikal islam kan därför i Sverige spridas i ett slags religiöst vakuum, såväl bland svenskfödda som bland immigranter, många av dem muslimer av andra trosriktningar. Där det finns moskéer, dit söker sig ju många. Därför förvånar det inte att Saudiarabien via mångmiljonbidrag idag rapporteras ha inflytande över var fjärde moské i Sverige. Moskén Ramberget i Göteborg har till exempel helt finansierats av Saudiarabien. (Norge är i sammanhanget ett av de få europeiska länder som i praktiken inte ger tillstånd för byggandet av moskéer med utländsk finansiering.)
Sammanfattningsvis måste risken för radikalisering inom svensk islam anses påtaglig – inte minst i dagsläget genom från Mellanöstern återvändande jihadister. Lika lite som vi inte kan eller vill begränsa religionsfriheten i vårt land, lika vaksamma måste vi vara med att ingripa mot ’hatiskt tal’ eller begränsningar av den personliga friheten varhelst de visar sig, inklusive inom den islamska religionsutövningen, och speciellt då i dess wahhabistiska/salafistiska yttringar. Själv kommer jag i mitt arbete inom OSSE:s parlamentariska församling fortsätta att verka för att detsamma sker också inom den organisationens ram, oavsett vilken religion det gäller.
BJÖRN SÖDER (SD)
Riksdagsledamot
Ledamot i OSSE-delegationen
(Artikeln är publicerad på Expressen.se den 7 december 2019)
