FOLKMORD Idag, den 24 april, för 108 år sedan arresterade och deporterade de osmanska myndigheterna hundratals armeniska intellektuella och ledare från Konstantinopel. Ett folkmord påbörjades. Mellan åren 1915 och 1923 utfördes detta och omkring 1,5 miljoner armenier dödades tillsammans med rikets andra kristna minoriteter som assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker.
Bakom folkmordet stod framförallt den ungturkiska rörelsen. Folkmordet skedde mer eller mindre inför Europas stormakters öppna ögon, men ingen ingrep trots åtskilliga vittnesmål, bland annat från den svenska missionären Alma Johansson. En tid efteråt dömdes förvisso flera skyldiga för sina brott men många frigavs också, eller blev aldrig ens åtalade. Kristna grupper fördrevs från sin mark och förövarna försökte samtidigt sudda ut deras historia.
Vi har kunnat se hur förövarnas metoder gått i arv till extrema rörelser som nazister och islamister. Före invasionen av Polen lär Hitler ha sagt: ”Vem kommer idag ihåg utrotningen av armenierna?” Islamiska statens fruktansvärda härjningar har under senare år återigen drabbat flera av de folkgrupper som utsattes för folkmordet för hundra år sedan i Osmanska riket.
I mars 2010 tillkännagav riksdagen för regeringen att Sverige ska erkänna folkmordet, att Sverige bör verka inom EU och FN för ett internationellt erkännande av det och att Sverige bör verka för att Turkiet erkänner det. Vi var ännu inte invalda i riksdagen när riksdagen fattade beslutet, men vi välkomnade det och har sedan dessa arbetat för ett erkännande i enlighet med det av riksdagen fattade beslutet.
Trots riksdagens tillkännagivande 2010 har dessvärre ingen svensk regering hittills erkänt folkmordet. I valrörelsen 2014 besökte Stefan Löfven Södertälje och lovade att driva frågan – om Socialdemokraterna vann valet. I en intervju med Assyria TV sa han: ”Har vi fattat beslut i riksdagen så ska vi naturligtvis fullfölja det. Det är absolut min målsättning.” Redan 2009 hade faktiskt Socialdemokraterna på sin partikongress beslutat att folkmordet skulle erkännas. Det visade sig dock, som vanligt, vara tomma ord. När Stefan Löfven väl vann valet 2014 och blev statsminister lät det nämligen helt annorlunda. I maj 2018 sade dåvarande statsministern till SVT: ”Jag har gjort det jag sa, jag tog det till en utredning, den rapporten visade att det här är en oerhört komplex fråga. Det är en sak för ett parlament att erkänna folkmord, det är en annan sak för en regering.” Och på en direkt fråga om regeringen tänkte erkänna folkmordet svarade han: ”Regeringen har inte någon plan på det, nej.”
I ett svar månaden efter på en skriftlig fråga från SD svarade dåvarande utrikesminister Margot Wallström att det är komplicerat: ”Frågor om hur en regering bör förhålla sig till, och benämna, massövergrepp långt bak i tiden är komplicerade och innehåller flera folkrättsliga, konstitutionella, straffrättsliga och politiska aspekter som vi inte kan bortse från.”
Den socialdemokratiska regeringen svek sina utlovade löften och hörsammade heller inte riksdagens beslut. Även den till Wallström efterträdande utrikesministern, Ann Linde, återupprepade Wallströms svar och så sent som för två år sedan på minnesdagen av folkmordet den 24 april återupprepade hon begreppet ”massövergrepp”. Samma dag erkände USA:s president massmorden som folkmord och därmed bekräftade han vad representanthuset 2019 benämnt det som. Socialdemokraternas och Miljöpartiets löften när de i opposition drev på frågan om ett erkännande, visade sig inte vara vatten värda när partierna väl kom till makten.
Inte heller den nuvarande moderatledda regeringen verkar ha något intresse av att erkänna folkmordet i enlighet med riksdagens beslut. Moderaterna har förvisso aldrig varit för ett erkännande och röstade, tillskilland från Socialdemokraterna, emot beslutet i riksdagen. Den nuvarande utrikesministern Tobias Billström vill heller inte kalla det för folkmord. I en kommentar till Dagens Nyheter den 19 april säger han att det inte råder någon tvekan om att det begicks fruktansvärda ”övergrepp” mot den armeniska folkgruppen och andra minoriteter under den tiden. ”Men enbart ett fåtal länders regeringar har offentligt tagit ställning i frågan och erkänt folkmord och Sverige är inte ett av dem. Frågan har varit uppe under såväl alliansregeringen som under den tidigare socialdemokratiskt ledda regeringen, och ingen regering har valt att erkänna folkmord”, säger han.
SD har i olika sammanhang försökt trycka på regeringarna om ett erkännande. Vi har också arbetat för att lyfta fram och ihågkomma det som skedde. Ett sådant exempel är hur vi genom hårt arbete lyckades ge Alma Johansson en plats i riksdagens goda gärningarnas rum, vilket innebär att tusentals skolungdomar som varje år passerar rummet nu påminns om folkmordet.
Alma Johansson var en svensk hjältinna som försökte hjälpa människor och lindra lidandet. Hon blev vittne till många av grymheterna. Sina upplevelser skildrade hon i skriften Ett folk i landsflykt och hon lämnade även vittnesmål till tyska och amerikanska diplomater som publicerade uppgifterna. Alma Johansson kom nedbruten hem till Sverige, men några år senare återvände hon trots det till Konstantinopel för att arbeta vidare bland armeniska flyktingar där. Där blev hon vittne till ytterligare övergrepp mot armenier. När dörren till Konstantinopel stängdes för gott flyttade hon och några medarbetare till Thessaloniki där de i tjugo år försökte lindra de armeniska flyktingarnas nöd. Det är en hjälteinsats väl värd att ihågkomma.
Hösten 2018 arrangerades också, på mitt initiativ, en utställning i riksdagen om folkmordet och det skandinaviska gensvaret med bland annat Alma Johansson.
I riksdagen finns ett stort intresse och stöd för att uppmärksamma folkmordet. På onsdag kommer vår vänskapsgrupp Sverige-Armenien i riksdagen, där jag är ordförande, att hålla en hågkomst av folkmordet. Det som förmodligen hade blivit en minnesstund som passerat obemärkt förbi de flesta fick enorma proportioner sedan Utrikesdepartementet sänt ut signaler till vissa partier om att man borde avhålla sig från att anordna en minnesstund för att inte irritera Turkiet i den pågående Natoprocessen.
Ett ”genant skitnödigt agerande”, kallade jag det i en intervju i Dagens Nyheter.
Utrikesminister Tobias Billström dementerade i samma artikel att UD gått ut med några direktiv kring minnesstunden, men erkände att man ”däremot fört en dialog med våra moderata riksdagskolleger om huruvida de bör medverka i panelen under minnesceremonin eller inte”. Vad han menade med panel förstår jag inte eftersom vi aldrig pratat om att ha någon panel i samband med minnesstunden. Och vilken hatt han har på sig, UD-hatten eller M-hatten, när han för dialog med sina partikamrater är kanske inte heller så givet. Det ju en hårfin skillnad om det är ens parti som sitter på ämbetet där dialogen förs från. Dessutom är det inte bara inom M som dessa diskussioner förts.
Oavsett vad så har medlemmarna i vänskapsgruppen beslutat att genomföra hågkomsten som planerat. På onsdag klockan 11 hålls denna i riksdagens bankhall där Armeniens ambassadör Alexander Arzoumanian tillsammans med journalisten Rasmus Canbäck och historikern och folkmordsforskaren Vahagn Avedian kommer att tala och musik framföras av Haykani Trio Band.
På onsdag kommer vi att minnas offren och hedra dem. Därefter kommer flera av oss att fortsätta arbeta för att Sveriges regering, i enlighet med riksdagens beslut, ska erkänna folkmordet för vad det var: ett folkmord.
BJÖRN SÖDER (SD)
Riksdagsledamot och ordförande i Vänskapsgruppen Sverige-Armenien i riksdagen
