BREXIT När Storbritannien nu imorgon lämnar den Europeiska Unionen har många av de tidigare domedagsprofetiorna som utropades under hösten över Brexits följder istället bytts mot viss nyfikenhet, ja till och med beundran inför britternas mod och beslutsamhet. Hur kommer det egentligen att gå och vart kommer Storbritannien ta vägen?
Britterna har under lång tid varit ett frihets- och frihandelsälskande släkte – förstärkt av en avskildhet som gjorde dem å ena sidan stolta över sin särart och sin vilja till oberoende, men å den andra sidan också misstänksamma att denna frihet lätt skulle kunna hotas av potentiellt illvilliga krafter på den näraliggande europeiska kontinenten, som man ju dock ändå ville handla och umgås med som goda grannar. Och bortom Europa låg en värld som man hade ett försprång till, tack vare sitt geografiska läge och sin utvecklade sjöfart.
När därför det nybildade EEG (idag EU) vid 1960-talets början ville bilda en byråkratisk och gentemot resten av världen protektionistisk hållen tullunion, så sade Storbritannien strikt nej till medlemsskap. Detta höll man fast vid ända tills man, med den tidens höga EEG-tullar, var tvungen att krypa till korset år 1973 och söka anslutning. If you can’t beat them, join them! Till råga på allt bekräftade man i en folkomröstning 1975 att man ville fortsätta sitt EU-medlemsskap, inte minst därför att EU vid denna tid lugnande nog höll en strikt ekonomisk, icke-politisk inriktning.
Men nationella preferenser har en tendens att bestå över tiden och att förr eller senare åter kräva sin tribut. Det skulle heller inte dröja länge innan britterna, framförallt under Margaret Thatcher på 1980-talet, kände sig alltmer främmande och bakbundna i ett alltmer politiskt och federalistiskt sinnat EU.
En EU-kommission som bara växte i bysantinsk byråkrati, maktanspråk och regelraseri. En EU-domstol och ett EU-parlament som glupskt lade under sig nya, dittills förbjudna kompetensområden och som fattade vad som för många medlemsstater uppfattades som beslut som var uppåt väggarna. En EU-budget som exploderade, varav hälften gick till ett jordbruk som britterna knappast hade. En konstant strävan hos vissa medlemsstater, främst då Frankrike, att omstöpa EU till en federal skapelse, dessutom med gemensam valuta. När central-och östeuropeiska stater gick med i EU i början av 2000-talet – och när samtidigt den utomeuropeiska immigrationen till Europa dramatiskt ökade – så fick britterna ytterligare vatten på sin kvarn att landet höll på att förlora sin suveränitet. Resultatet syntes i folkomröstningen om Brexit 2016 och i parlamentsvalet i december förra året.
De förhandlingar som nu väntar mellan Storbritannien och EU, och som måste avslutas under 2020, kommer med stor sannolikhet att leda till ett avtal som gagnar bägge parter, av den enkla anledningen att de har alltför mycket att förlora på ett misslyckande. Det ansedda Centre for Economics and Business Research förutspår hursomhelst en snabb brittisk tillväxt de kommande åren, mycket tack vare landets nya handlingsfrihet samt hägrande handelsavtal med bland annat USA och snabbt växande ekonomier i t ex Asien, men också med EU som sådant.
EU måste nu för sin del söka nya vägar framåt, via en vad man kan hoppas reformerad, mer utåt frihandlande Inre Marknad – en marknad där individuella EU-länder får ta fler egna handelsinitiativ, där den yttre tulluniformiteten uppluckras eller till och med upplöses, och där förhandlingar med tredjeländer går snabbare. Konkurrens mellan olika nationella lösningar i praktiska frågor har främjat Europas utveckling under århundraden, så varför inte också nu?
Det opolitiska frihandelsområdet EFTA:s imponerande ekonomiska tillväxt under årtionden – med Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz som i högsta grad välmående och nöjda medlemmar – bär syn för sägen, också för ett Storbritannien som kanske en dag åter vill bli EFTA-medlem efter det att man 1973 lämnade EFTA för det som sedan blev EU. Som amerikanerna säger: Déjá vu all over again!
BJÖRN SÖDER (SD)
Ledamot i utrikesutskottet
