EXTREMISM Svaret på rubriken är självklart NEJ, även om en del medier och journalister med anledning av statsrådet Mehmet Kaplans (MP) avgång istället väljer att skjuta mot mig och kräva att jag också lämnar mina uppdrag eftersom Kaplan var tvungen till det. En hel del journalister har nog den senaste tiden slitit sitt hår i besvikelse på att Miljöpartiets förehavanden, som länge gått under merparten av journalisternas radar, nu kommit upp till ytan eftersom några gammelmedier faktiskt börjat rapportera om dem. För oss andra, som också läser alternativa medier, har vi känt till förhållandena under en längre tid, men reaktionerna och intressena från gammelmediernas sida har hittills varit näst intill obefintliga. Anledningen till detta står nog att finna i att Miljöpartiet under en väldigt lång haft ett oproportionerligt stort stöd inom den svenska journalistkåren. Men när väl några gammelmedier började rapportera, var givetvis de övriga tvungna att göra detsamma för att inte helt tappa trovärdighet.
I en del medier har vi den senaste tiden kunnat läsa hur jag ”umgåtts”, ”kramas” och ”poserar” med en Waffen-SS-man vid namn Franz Schönhuber. Ledarredaktionen på Nerikes Allehanda frågar sig den 22 april: ”Är Björn Söder näst på tur?” och skriver att jag ”senast fångats på bild när han kramas med SS-mannen Frans Schönhuber.” I Aftonbladet skriver kulturskribenten Martin Aagård den 22 april: ”Tredje högsta chef för svensk demokrati är en man som heter Björn Söder. Han har i egenskap av politiker umgåtts med en medlem i Waffen-SS, Frans Schönhuber, vilket finns dokumenterat.” Sedan fortsätter han att berätta de ohyggliga ting som utfördes under andra världskriget. I Gotlands Tidningar den 23 april skriver den politiska chefredaktören Eva Bofride: ”När en sverigedemokrat poserar med nazister och ultranationalister är det inte lika många som reagerar.” Amanda Björkman skriver i Dagens Nyheter den 24 april: ”I arkivet kan man se partitoppen Björn Söder posera med en SS-veteran.”
Faller Kaplan så skall banne mig också Söder falla, tycks vara deras motto. Men dessa journalisters jämförelser med Kaplans nära kontakter med extremister är inte trovärdiga och saknar fullständig relevans. Låt mig förklara varför och utveckla den stora skillnaden mellan Kaplans förehavanden och min så kallade ”posering”, mitt ”kramande” eller mitt ”umgänge”.
Jag blev aktiv inom Sverigedemokraterna 1996. Två år senare, inför valet 1998, höll partiet en valkonferens i Jakobsberg, Stockholm dit man bjudit in representanter från några olika europeiska partier. Det var första gången jag träffade politiker utanför Norden och mina kunskaper om dem var nästintill obefintliga. En av dem som var inbjudna av partiet var Franz Schönhuber tidigare partiledare för det tyska partiet Die Republikaner men som senare anslutit sig till Deutsche Volksunion, DVU.
Die Republikaner var ett konservativt och nationalistiskt parti i Tyskland, som bildades 1983 av tidigare medlemmar i Angela Merkels systerparti, Kristsociala unionen CSU. Mellan 1985 och 1994 var Franz Schönhuber partiledare. Schönhuber var en tysk politiker, författare och journalist som tidigare varit TV-programledare på Bayerischer Rundfunk och mellan 1975 och 1981 ordförande i Journalistförbundet i Bayern. 1981 publicerade han en självbiografi om sin tid under andra världskriget, då han tagit värvning i Waffen-SS. Efter publiceringen av självbiografin tog hans journalistkarriär slut och han satsade på politiken.
Det var alltså en person som för mer än 50 år sedan, likt många andra tyskar, varit en del av den rörelse som dominerade Tyskland vid den tiden. Jag hade inte läst hans självbiografi innan valmötet 1998 och jag har inte heller läst den sedan dess. Det är mycket möjligt att han gjort sig skyldig till obehagligheter och jag tar inte honom på något sätt i försvar. Det är inte det som är poängen. Poängen är istället att han 50 år senare var en representant för ett parti som Sverigedemokraterna då inte ansåg vara så extremt och illa som svenska medier jämt och ständigt beskrev alla partier som värnade sitt folk och sitt land. Vi kommer ju alla ihåg de fruktansvärda epitet som journalisterna använde mot vårt eget parti vid den tidpunkten. Sverigedemokraterna ansåg också att det var självklart att seriösa nationalister i olika länder skulle kunna ha kontakt, trots skilda förutsättningar och bitvis skilda åsikter.
Vid valmötet passade jag på att hälsa på gästerna och tog också några bilder. Bilden på mig och Schönhuber, som några journalister refererar till, är för övrigt en bild som jag själv lade upp på min tidigare hemsida. Det var en bild bland många andra över alla olika personligheter jag träffat på sedan jag blev politiskt aktiv. Konstigare än så är det inte. Någon kontakt med Schönhuber har jag varken haft innan eller efter det valmötet och något ”umgänge” var det knappast tal om.
Vad gäller Kaplans umgänge och kontakter med extremister är det dock helt annorlunda. Han har i närtid och även sedan han blev statsråd umgåtts med extremister och islamister. Och då handlar det inte enbart om att han blivit fotograferad tillsammans med någon olämplig person. Sådant händer ju jämt och ständigt för en som är politiker, när man är snäll och ställer upp på bild med någon som frågar. Hur många gånger har man inte ställt upp och blivit fotograferad tillsammans med helt okända personer? De kan vara både nazister och kommunister eller allmänt galna. Det har man ingen aning om. Likaså kan man ha suttit på en större middag utan att veta vilka övriga gäster är. Man kan knappast kräva av en politiker att man skall ta ansvar för detta. Och att då, som vissa medier i Kaplanavgångens kölvatten gjorde, hänga ut statsrådet Aida Hadzialic (S) eftersom hon, i samband med ett besök i Bosnien bland 200 studenter, poserat på en ”selfie” med en bosnisk ungdomspolitiker som gjort sig känd för homofobiska uttalanden, är allt annat än juste.
Men åter till Kaplan. Redan innan han blev utsedd till statsråd var hans kontakter med islamister kända. Han satt under några år i styrelsen för den muslimska rättighetsföreningen Charta 2008. Organisationen arbetar med att försvara personer som anklagats för extremismsamröre. I samma styrelse satt Amanj Aziz, som enligt författaren Johan Lundberg (Dagens Samhälle den 20 oktober 2014) har etableringen av den extremistiska organisationen iERA i Sverige, vars missionsverksamhet på svenska gator och torg har inbegripit flera svenska Syrienkrigare och IS-sympatisörer, på sin främsta meritlista.
Till en konferens i Sveriges riksdag den 21 november 2011 bjöd han in den ökända brittiske antisemiten Yvonne Ridley. Och till ett seminarium i riksdagen den 18 juni 2013 bjöd han in den brittiske imamen Ajmal Masroor, som tvingats hoppa av det brittiska parlamentsvalet 2005 efter att han kopplats samman med en muslimsk grupp som anklagas för antisemitism. I en video från 2014 gör Kaplan islamisthälsning på Medborgarplatsen i centrala Stockholm under en demonstration till stöd för Muslimska brödraskapet i Egypten. Kaplan höll även ett tal där han bland annat sade: ”Jag vill hälsa er allihopa med den hälsning som blivit symbol för folkets vilja i Egypten, nämligen rabia”, apropå sitt hälsningstecken. Under sommaren samma år, strax före valet, liknade han de som reser för att kriga i Syrien med frivilliga som deltog i finska vinterkriget. Trots detta utsågs han till statsråd.
Och när han väl var vald till statsråd fortsatte det. I turkiska medier förklarade han att ett av skälen till att ungdomar ansluter sig till IS är den utbredda islamofobin i Europa, och att detta kan motverkas genom att moskéer får statliga bidrag för att motarbeta rekryteringen till IS. I juni förra året satt han på en intim middag med bland andra Ilhan Sentürk, Sverige-ordförande för den turkiska högerextremistiska och våldsbenägna gruppen Grå Vargarna. Vid bordet satt också Yavuz Selim Celik, företrädare för den islamistiska gruppen Milli Görüs, som i Sverige heter Islamiska Riksförbundets församling. Men också Barbaros Leylani, vice ordförande i Turkiska Riksförbundet som nyligen fick avgå efter att han kallat armenier för hundar och ropat ut över Sergels torg att blodet ska flyta, satt med vid samma bord.
Detta sammantaget med hans tidigare uttalanden och engagemang gjorde att hans kontakter med extremister och islamister inte längre kunde förnekas eller sopas under mattan, som uppenbarligen gjorts tidigare av stora delar av den svenska journalistkåren. Det handlade inte om händelser som låg 20 år tillbaka i tiden utan om händelser i den omedelbara närtiden och under hans statsrådstid. Det handlade inte heller om ett enskilt fotografi eller en ”selfie” tillsammans med någon företrädare, som han hade knapphänt eller ingen information om eller som för 50 år sedan hade deltagit i extrema rörelser.
Det är den stora skillnaden.
BJÖRN SÖDER
