EU För 75 år sedan, i juli 1945, möttes de fyra allierade segermakternas ledare i Potsdam utanför det sönderbombade Berlin för att förhandla om det nyss besegrade Hitlertysklands framtid. Idag, år 2020, står ett sedan länge nyuppståndet, demokratiskt, fredsbringande och återförenat Tyskland berett att inleda ett halvårslångt ordförandeskap för EU:s ministerrråd.
Naturligtvis är detta en fantastisk, mirakulös utveckling, men icke desto mindre ett ordförandeskap med många fallgropar och hinder.
Coronaepidemin må vara under viss kontroll i många medlemsländer, men den kan flamma upp igen när och varsomhelst. Kostnaderna kan hursomhelst förväntas bli höga redan med den stora gemensamma ”återhämtningsfond” som länderna i princip beslutat ska sättas in när epidemin väl bemästrats.
En ytterligare stötesten blir den fleråriga finansieringsramen (MFF) för EU för åren 2021-2027, vartill kommer ytterligare 2600 miljarder kronor för den ”Green Deal” som EU-kommissionen vill ha årligen, för att senast år 2050 göra hela EU-området ”klimatneutralt”.
Här står på den ena sidan EU:s mindre bemedlade länder, framförallt i södra och centrala Europa, som söker mer EU-pengar. Mot dem står den rikare så kallade ”sparsamma kvintetten” (”the frugal five”), nämligen Tyskland, Danmark, Sverige, Nederländerna och Österrike. De fruktar att de snart kommer att få stå för uppemot trefjärdedelar av EU:s budget, vilken de för övrigt menar inte får överskrida 1 % av EU-områdets totala ”BNP”. Här föreslår EU-kommissionen och andra länder dock en ny gräns på 2 %.
Den ”sparsamma kvintetten” anser att de inte kan bidra med mer medel, framförallt inte genom ”skänkta” pengar som t.ex. i form av ”Euro-obligationer”, utan bara eventuellt via återbetalningspliktiga lån. Endast Tyskland har lämnat dörren på glänt: ordförandeposten förpliktar ju, och tanken är att andra ”återhållsamma” länder som t.ex. Sverige också ska förmås lätta på plånboken.
Den tyska förbundskanslern Merkels och den franske presidenten Macrons höll i dagarna gemensam presskonferens, där de föreslog ett särskilt stöd för återuppbyggnad i de mest drabbade EU-länderna på 500 miljarder euro. Den ‘sparsamma kvartetten’ anmälde genast sitt missnöje, både med stödets föreslagna storlek och att det mestadels skulle röra sig om skänkta pengar.
Ämnet är särskilt ömtåligt för Tyskland, vars författningsdomstol i ett domslut nyligen statuerat att Europeiska Centralbanken (ECB) överträtt sina befogenheter när man – som man gjort i åratal och fortfarande gör för uppåt 20 miljarder euro per månad – köper statsobligationer och andra värdepapper i olika euroländer, detta på ett rent rutinmässigt sätt och utan att förklara varför en så radikal åtgärd bedömts vara motiverad för eurozonens väl.
Förvaltningsdomstolen riktar också hård kritik mot den egna regeringen och parlamentet för att stillatigande ha låtit ECB agera i strid mot den tyska författningen, vilken förbjuder stöd av andra länders finanser medelst skattemedel. Domstolens utlåtande kommer att allvarligt försvåra ECB:s ansträngningar att förse eurozonen med tillräcklig likviditet och förekomma en deflation. Italiens situation är speciellt oroväckande.
I skrivande stund riktar till råga på allt EU-kommissionen lika hård kritik tillbaka mot den tyska Författningsdomstolen, för att den med sitt domslut går tvärs emot EU-domstolen, vilken tidigare godkänt ECB:s handlande. EU-kommissionen hotar nu att dra Tyskland inför samma EU-domstol för kränkning av EU:s lagstiftning! Full konflikt i sikte alltså mellan Tyskland och EU:s instanser över EU:s federala kompetenser.
Vidare är en gemensam migrationspolitik ett olöst kapitel och nära lierad med den är frågan om mer eller mindre EU-federalism. Vissa länder – som Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien – är strikt emot en EU-dikterad immigrantkvotering, medan andra gömmer sig bakom dem i förvissning om att en tillräcklig majoritet för en sådan aldrig kommer att uppnås i EU:s beslutande organ. Också en större ”federalisering” inom EU – en fråga som främst drivs av Frankrike – stöter på patrull, inte minst i Tyskland, vars egna federala författning paradoxalt nog utesluter att dess egna delstater lider suveränitetsförluster gentemot EU.
Tyskland är medvetet om att resten av EU hyser höga förväntningar vid dess ordförandeskap, i synnerhet vad gäller de finansiella aspekterna i kampen mot coronapandemin. Man vet emellertid också, att lika efterfrågad som en stark tysk roll är när olika EU-problem hopar sig, lika snart kan andra EU-länder när problemen väl är lösta börja klaga över vad man upplever som en tysk strävan efter ny hegemoni i Europa, utöver den EU-dominans som man kritiserat tidigare.
Åtgärders effektivitet är alltså en sak, deras upplevda demokratiska legitimitet kan vara en annan. Tysklands balansgång att behaga alla stridiga intressen blir därför en akt på slak lina. Och den goda fru Merkels svanesång innan hon förväntas lämna den politiska scenen 2021 lovar att bli en ytterst komplicerad aria.
BJÖRN SÖDER (SD)
Riksdagsledamot och ledamot i svenska OSSE-delegationen
SVEN-OLOF SÄLLSTRÖM (SD)
Riksdagsledamot och suppleant i svenska OSSE-delegationen
MARKUS WIECHEL (SD)
Riksdagsledamot och ledamot i Europarådets svenska delegation
ALEXANDER CHRISTIANSSON (SD)
Riksdagsledamot och suppleant i Europarådets svenska delegation
