Denna artikel publicerades i SD-Kuriren Valspecial Stockholms län i augusti 2018.
NATO Utvecklingen i Ryssland har sedan Vladimir Putins tillträde som president gått i en mycket negativ och auktoritär riktning – något som inte minst blivit tydligt genom att situationen för regimkritiker och oliktänkande blivit mycket besvärlig. Samtidigt har stora satsningar gjorts på den ryska krigsmakten, satsningar som syftar till att Ryssland ska bli en ännu starkare militär stormakt. Genom Rysslands anfall mot Georgien 2008 och anfallet mot Krim/östra Ukraina år 2014 visade president Putin hur långt han är beredd att gå för att nå sina och Rysslands politiska mål.
Utvecklingen i Ryssland har också lett till att det säkerhetspolitiska läget försämrats i vårt närområde, vilket märkts av på flera sätt; en kraftigt ökad rysk övningsaktivitet på och kring Östersjön, tillförsel av nya långräckviddiga vapensystem mot mark-, sjö- och luftmål till ryska förband i vårt närområde och ryska bombflygplan som simulerat kärnvapenanfall mot svenskt territorium, för att nämna några exempel.
Under Alliansens tid vid makten kändes svaren på den ryska upprustningen varken genomtänkta eller ansvarstagande. Istället för att genomföra en noggrann analys efter Rysslands anfall mot Georgien så fortsatte man på den inslagna vägen och skrotade de sista delarna av invasionsförsvaret och ställde om resterande delar av Försvarsmakten till något som i princip enbart klarade av internationella insatser. Inte ens Rysslands anfall mot Ukraina påverkade viljan att öka försvarsanslagen och ställa om Försvarsmakten mot ett nationellt försvar. Vi är många som minns Cecilia Widegrens (M), dåvarande ordföranden för försvarsberedningen: ”Det föreligger inget hot mot Sverige och vi ser heller inga avsikter till att något sådant ska utvecklas.” Och den dåvarande moderata försvarsministern Karin Enström: ”Den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen är mer stabil idag än för 10 år sedan. […] Bedömningen att det är osannolikt med ett väpnat militärt angrepp mot Sverige under överskådlig tid är även fortsatt grunden
för utformningen av försvaret.” Glädjande nog verkar alliansen nu äntligen vaknat upp ur sin Törnrosasömn och insett att läget i vårt närområde har förändrats och att åratal av nedrustning gjort att Sverige inte längre har en försvarsmakt som klarar av att försvara hela Sverige. Vad är då alliansens svar på det läge som vi befinner oss i nu? Jo, att Sverige ska gå med i Nato.
Att enbart gå med i Nato stärker inte svensk försvarsförmåga. Det innebär bara att ”någon annan” (USA) får försvara oss och det är inte att ta ansvar för Sverige och vår säkerhet. Inte minst rimmar det illa då USA själva sagt att de inte ensamt kan hantera både Ryssland och Kina i en konflikt och att Europa måste ta mer ansvar för sin egen säkerhet. Konsekvensen av ett svenskt Natomedlemskap skulle bli negativ då det skulle leda till en kraftigt ökad spänning runt Östersjön. Från rysk sida har man självklart ett intresse av att behålla den geopolitiska balansen i vårt närområde. Då Sverige och för den delen Finland står utanför Nato finns inte risken för att hela Östersjön blir ett innanhav för Nato-länder. Skulle det senare bli fallet kommer Ryssland givetvis att agera utifrån det. Ukraina är ett varnande exempel för hur långt dagens Ryssland är berett att gå med länder i närområdet som söker Nato-medlemskap.
Vi sverigedemokrater anser självklart inte att Sverige ska anpassa sig efter vad Ryssland säger åt oss. Men vi, som ett litet land, måste förhålla oss till vår omgivning och den situation som råder – inte minst p.g.a. den kraftigt nedrustade försvarsmakt som vi idag förfogar över. Vårt alternativ till ett Natomedlemskap bygger istället på att vi i grunden skapar en stark försvarsmakt som har förmågan att försvara hela vårt land och att vi tillsammans med Finland skapar ett försvarsförbund. Ett sådant förbund skulle inte rubba maktbalansen i vårt närområde och skulle accepteras av såväl Nato som Ryssland. Det ingen av dessa parter vill ha är ett militärt vakuum. Genom vårt alternativ kan Sverige ta ansvar för sin säkerhet samtidigt som vi behåller avspänningen i vårt närområde – något som alla tjänar på.
BJÖRN SÖDER
Riksdagsledamot och säkerhetspolitisk talesperson
