DEBATT Under förra våren inledde talibanerna i Afghanistan sin stora offensiv och erövrade område efter område. I maj hade 15 distrikt erövrats och i augusti hade flera städer intagits av talibanerna. I takt med att de afghanska säkerhetsstyrkorna, trots både numerär och materiel överlägsenhet genom bland annat Sveriges uppbackning i decennier, lättvindigt gav upp insåg de flesta av oss att det bara var en tidsfråga innan hela Afghanistan skulle falla för talibanerna.
De som inte tycktes se talibanernas maktövertagande komma och förmodligen satte all sin tilltro till hoppet var den svenska regeringen som agerade saktfärdigt med att skydda vår egen utsända ambassadpersonal och lokalanställda som arbetat åt Sverige i åratal och därmed riskerade sina liv.
Inte förrän samma dag som självaste huvudstaden föll i händerna på talibanerna reagerade den svenska regeringen. Då uppgav utrikesminister Ann Linde (S) att all utsänd ambassadpersonal skulle vara ute från Afghanistan senast dagen efter. Och dagen efter meddelade hon att all utsänd personal, totalt 19 personer, hade lämnat landet men att lokalanställda afghaner som jobbat för Sverige fortfarande var kvar.
Den svenska regeringen agerade alltså fem över tolv och riskerade därmed svenska liv. Linde hade dock redan veckan innan uppgett för både riksdagens utrikesutskott och medier att det fanns en god planering för evakuering av ambassadpersonal. Ändå dröjde man med att påbörja evakueringen.
Helt plötsligt var det heller inte bara utsänd ambassadpersonal och lokalanställda vid ambassaden som skulle evakueras utan man lät även hjälpa andra svenska medborgare, som trots UD:s avrådan om att resa till Afghanistan befann sig i landet. Man hade heller ingen kontroll över vilka man släppte ombord på evakueringsplanen.
Av medieuppgifter att döma var situationen på Arlanda under evakueringsdagarna allt annat än ordnad. Poliser på plats på flygplatsen vittnade om att ”all form av kontroll verkar ha fallit”.
Och man behöver inte stanna vid enskilda vittnesmål. Att kontrollerna i verkligheten varit undermåliga visade också det faktiska resultatet. Det framkom exempelvis hur tidigare utvisade kriminella afghaner – belagda med återreseförbud – hade lyckats ta sig tillbaka till Sverige med regeringens evakueringsflyg. Personal på Arlanda beskrev hur ”det bara rasar in folk utan papper, pass eller något”. Evakueringen var alltså fullständigt kaosartad och dåligt förberedd från regeringens sida.
Händelseutvecklingen kring Ukraina är nu ytterst oroande och många befarar att en rysk invasion av landet kan stå för dörren. Under förra veckan kunde vi se i flera medier att USA:s ambassad i Kiev förbereder att skicka hem personal som inte är nödvändig för verksamheten tillsammans med deras familjer. Även Storbritannien har meddelat att man kallar hem viss personal till följd av det upptrappade hotet från Ryssland. I Sveriges Radio kunde vi dock höra att Sverige tills vidare avvaktar.
Situationen i Ukraina kan alltså snabbt utvecklas till att svenska liv åter riskerar att stå på spel. Det är också få som vill se en upprepning av evakueringskaoset i Afghanistan med avsaknad av kontroll över vilka som tar sig till Sverige.
Frågan är om regeringen överhuvudtaget lärt sig en läxa från Afghanistan och nu har en ordentlig planering för eventuella evakueringsinsatser på plats och att man kan sätta igång dessa insatser innan det är för sent. ”Vi såg det inte komma”, har ju tyvärr blivit ett mantra vi hört regeringens företrädare upprepa i tid och otid under sin tid vid makten.
BJÖRN SÖDER (SD)
Ledamot i utrikesutskottet
(Artikeln är publicerad på Altinget.se den 2 februari 2022)
