Svar till Peter Franke i Folkbladet den 25 juni 2018.
IDENTITET Peter Franke har svårt att skilja på vedertagna statsvetenskapliga begrepp som medborgarskap, nationstillhörighet och etnicitet och blandar samman dessa. Det råder uppenbarligen viss förvirring när det gäller nationsbegreppet. En nation kan i en geopolitisk betydelse visserligen relatera till begreppet stat, men grundbetydelsen relaterar till föreställning om folk, dvs en grupp som förenas genom en gemensam identitet. När man talar om nationer så är det alltså olika folkgrupper man refererar till. Nation och stat är alltså inte samma sak på samma sätt som nationstillhörighet och medborgarskap inte heller är samma sak. Den svenska nationen definierar vi, sverigedemokrater, i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur.
Franke är dessutom uppenbarligen motståndare till riksdagens beslut från 1999 om att erkänna nationella minoritetsnationer i Sverige. Det är inte jag och det skiljer oss åt. I riksdagens betänkande 1999/2000:KU6 görs tydliga distinktioner mellan majoritetsbefolkningen och de nationella minoriteterna. Anledningen till detta är givetvis att de nationella minoriteterna inte är en del av majoritetsbefolkningen, som utgörs av svenskarna.
”De historiska minoriteter i Sverige som berörs av regeringens förslag beskrivs i propositionen under rubrikerna samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Minoriteternas närvaro i Sverige redovisas översiktligt i ett historiskt perspektiv. Likaså omtalas de språkliga och kulturella förhållanden genom vilka minoriteterna skiljer sig från majoritetsbefolkningen och deras strävanden att behålla sin särart. Som minoriteternas språk omtalas samiska, finska, tornedalingarnas språk meänkieli, romani chib och i fråga om judarna vid sidan av hebreiskan även jiddisch”, står det att läsa i betänkandet.
Både jag och mitt parti erkänner dessa nationella minoriteter och anser att dessa erkända minoritetsnationer skall undantas från allmänna assimileringssträvanden. De skall alltså – trots partiets krav på anpassning till det svenska samhället för människor som kommer hit – kunna bibehålla sina egna identiteter och tillhörighet till den erkända minoritetsnationen. De ska således inte tvingas försvenskas. Är det Frankes åsikt att svenskheten är någon sorts eftersträvansvärt ideal som dessa minoriteter bör och ska sträva efter? För mig är det upp till individen själv att definiera sig, men som grupp har de rätten att avstå.
Jag har aldrig – och jag säger aldrig – påstått att en same eller jude inte också kan vara svensk i nationstillhörigheten. På individnivå finns det givetvis människor som i olika grad känner tillhörighet till olika nationer. En del gör kanske en resa och håller på att lämna den tidigare nationstillhörigheten för att uppgå i den nya, medan andra befinner sig statiskt mellan nationstillhörigheterna. Det är inte min uppgift som politiker att definiera vad enskilda individer känner sig som, utan det är upp till individerna själva. Jag har själv ingifta släktingar som härstammar från andra nationer men som inte definierar sig som annat än tillhörande den svenska nationen.
Jag tycker det är både sorgligt och anmärkningsvärt att en ledarskribent inte har större kunskaper i statsvetenskapliga begrepp utan blandar dessa som äpplen och päron och sedan påstår en massa osmakligheter. Franke får gärna tycka att jag är ”en väldigt obehaglig talman”, men sluta gör våra erkända minoritetsnationers försvarare till dess förövare.
BJÖRN SÖDER (SD)
Riksdagsledamot
