EU Många trodde kanske att EU, efter Brexits fullkomnande, skulle dra åt svångremmen till följd av de årliga brittiska budgetbortfall på 100 miljarder kronor. Men villfarelsen blev kortvarig. Det blev den också för dem som hade hoppats att vi nu skulle få ett reformerat EU med mer demokrati och mindre centralism för att undvika att andra länder ska följa britternas exempel. Men nej, så blev det inte. Istället lanserar nu EU-kommissionens Ursula von der Leyen ett gigantiskt projekt med namnet ”The Green Deal” som väsentligt kommer att stärka EU:s makt över medlemsländerna.
Projektets etappmål är att till år 2030 reducera fossilutsläppen med uppemot 50%, samtidigt som de förnybara energikällorna och energieffektiviteten ska öka med ungefär 25% var. Kostnaden för denna första etapp väntas uppgå till astronomiska 10000 miljarder kr (1000 miljarder euro). Pengarna tas dels ur EU:s egen budget, dels mobiliserade med hjälp av banksektorn via s k kreditgarantier, inklusive den Europeiska Investeringsbanken.
Till detta kommer, enligt EU-kommissionen, ytterligare 16000 miljarder kronor (1600 miljarder euro) i andra kostnader, dvs allt som allt 260 miljarder euro per år! Slutmålet är att få ett ”klimatneutralt” EU senast år 2050. Eventuella projektförluster får täckas av EU självt, dvs EU-ländernas medborgare.
Projektet – med sin mångfald av nya subventioner, marknadsingripanden och tvångslagstiftning – verkar som skräddarsytt för en massivt expanderad EU-byråkrati i och för medelindrivning, projektgranskande, medelbeviljande etc. EU:s storsatsningar har inte alltid varit lyckosamma, något som inte minst dess jordbrukspolitik visar.
Ett annat problem är att många andra delar av världen inte delar EU:s entusiasm och beslutsamhet vad gäller klimatet. Medan t ex kolförbrukningen går ned i Europa ökar den i USA och Fjärran Östern med de styrandes goda minne – i Asien med argumentet att man måste komma ifatt Europa välståndsmässigt innan man kan börja tänka på klimatet. Faktum är att resten av världen inte bryr sig särskilt mycket om EU:s frenetiska och potentiellt ruinösa satsning på att bli bäst i klassen. Tvärtom räknar man med egna kommersiella fördelar, t ex vad gäller energiintensiva produkter.
Om länderna ifråga förblir passiva inom klimatsektorn förväntas EU ta till strafftullar för att kompensera för billigare ’klimatbefriad’ utländsk produktion – en komplicerad kalkyl, speciellt för sammansatta produkter som t ex datorer, där somliga delar tillverkats eller satts samman inom EU och andra i fjärran världsdelar. Det finns alltså en klar risk för en renässans för en stor tullbyråkrati och för en nyprotektionism inom EU, med motåtgärder av samma mynt att förvänta från våra handelspartners sida.
En mer grundläggande invändning mot ”The Green Deal” i dess planerade omfattning är varför EU överhuvudtaget ska ge sig in i det, framförallt på det halvsocialistiska sätt som nu planeras. Inte så att en långsiktig klimatförändring inte skulle utgöra en reell risk. Den kan mycket väl inträffa och förtjänar uppmärksamhet. Utan helt enkelt därför att vi kan göra allt som ”The Green Deal” ska göra genom att utnyttja marknadskrafterna, inklusive genom mer emissionshandel av utsläppsrättigheter, villkorade skattelättnader o d. Detta sker i USA i stor skala i delstater som Kalifornien, trots en klimatskeptisk amerikansk president. Samtidigt kommer nya klimatinnovationer i strid ström ut på marknaden, medan investeringar i förnybar energi och bättre energiutnyttjande går i produktion. Och företagsvärlden är redo att dra sitt strå till stacken med egna initiativ, väl medveten om vad som står på spel.
Kan något göras för att stoppa eller åtminstone avsevärt begränsa ”Den gröna givens” nära nog megalomana kostnad, omfattning och super-dirigistiska inriktning. Hur ställer sig svenska regeringen; hur väl rimmar projektet med dess stora ”Klimatkliv”; och hur kommer man att agera i EU:s ministerråd? Vad anser den övriga svenska oppositionen och kan den komma fram till en gemensam linje? Vilka EU-länder kommer att stödja respektive opponera mot ”The Green Deal” och med vilka argument?
EU för sin del rustar sig för kamp. I november utlyste Europaparlamentet allmänt ”klimat-nödläge”, okänt med vilka åtgärder utom kanske för att jämna vägen för den kommande gröna given. Som första ämbetsåtgärd presenterade Ursula von der Leyen redan i december ”The Green Deal” och utsåg kommissionens förste vice ordförande, fullblodssocialisten Frans Timmermans, till att leda den. Kort sagt, med den europeiska gröna given i dess nuvarande form riskerar vi att få en situation där den enda skillnaden mellan EU:s ekonomi och den forna Sovjetunionens ekonomi blir att EU har sjuårsplaner medan Sovjetunionen hade femårsplaner. Detta måste vi gemensamt förhindra.
Björn Söder (SD)
Riksdagsledamot
