UTRIKESPOLITIK Utvecklingen i världen går inte i den riktning som vi i Sverige önskar oss. Världen blir inte fredligare och motsättningarna minskas inte, utan snarare tvärt om. Det syns på många områden och det ser ut att bli värre inte minst i Sveriges närområde. För någon vecka sedan uppträdde Ryssland mycket aggressivt mot ett brittiskt örlogsfartyg utanför Krim och den ryska propagandan jämför incidenten med Tonkinbuktsincidenten 1964 som föranledde USA:s upptrappning i Vietnam.
Närmare Sverige fortsätter Ryssland att oförtrutet bygga upp sin militära förmåga. I år började Ryssland provturer med ubåten Belgorod som är den största ubåten sedan de strategiska Typhoon ubåtarna på 1980-talet, kända från filmen Jakten på Röd Oktober. Ubåten kommer att bära kärnkraftsdrivna undervattensfarkoster som har en förmåga till strategisk leverans av kärnvapen, vilket är en helt ny förmåga som världen inte tidigare skådat.
I Asien pågår en tilltagande spänning mellan Kina och dess grannar, inte minst Taiwan och Indien. Vid den indisk kinesiska gränsen har Indien skickat förstärkningar på 10 000-tals trupper och i Formosasundet skickar USA örlogsfartyg samtidigt som Kina uppträder med allt större flygformationer i Taiwans luftidentifieringszon.
Samtidigt som upptrappningen sker med militär förmåga är det svårt att se några ljuspunkter på den politiska spelplanen. Ockupationen på Krim fortsätter liksom kriget i östra Ukraina och den aggressiva utvecklingen följs av en minst lika aggressiv retorik. De hopp i form av opposition som finns i Ryssland och Kina har under 2021 tystats med allt mer brutala metoder. I Ryssland sitter oppositionsledaren Navalny alltjämt i fängelse med begränsade möjligheter till kontakt med omvärlden. Hans organisation har förbjudits och myndigheterna i Ryssland har systematiskt avvecklat hans kontor som funnits runtom i landet. Det som varit Navalnyoppositionens stora styrka med omfattande närvaro regionalt i Ryssland ser nu ut att systematiskt avvecklas av myndigheterna.
I Kina är det svårt att se någon samlad opposition på nationell nivå överhuvudtaget och i Hong Kong har förtrycket av den opposition som ändå funnits intensifierats. Det kommunistiska partiet ser ut att stärka sin makt samtidigt som de firar 100 år med intensifierade propagandakampanjer. Vid firandet häromveckan påpekade den kinesiske presidenten att fiender till Kina skulle få sina huvuden slagna blodiga. Kina såsom stormakt har tydliga globala ambitioner och är närvarande i Arktis och var närvarande i Östersjön med örlogsfartyg 2017.
En utblick framåt inger tyvärr få hopp om att utvecklingen skulle gå i en mer positiv riktning. Att den regelbaserade världsordningen åter befäster sin ställning ser tyvärr allt mer avlägset ut. I september kommer parlamentsval i Ryssland att genomföras och några förhoppningar om att det ska leda till en annan utgång än den Putin önskar är ringa. I västra Ryssland och med eventuellt deltagande av Kina kommer den stora strategiska övningen Zapad 2021 genomföras. När samma typ av övning genomfördes 1981 infördes undantagslagarna i Polen och den dåvarande solidaritetsrörelsen slogs ned. Det finns anledning att ta lärdom av historien och inte utesluta att övningen kan användas likväl för att slå ner på oppositionen i Belarus som att användas aggressivt mot vad Ryssland och Belarus uppfattar som fiender till landet och däribland räknas Sverige.
En utrikespolitik för svenska nationella intressen
Sverige berörs direkt av detta försämrade omvärldsläge och som försvarsberedningen i politisk enighet har konstaterat kommer Sverige att drabbas om en konflikt utbryter i vårt närområde. Denna insikt har mer eller mindre fått genomslag i försvarspolitiken när nu fler partier kräver en upprustning till två procent av BNP, såsom Sverigedemokraterna länge krävt.
På det utrikespolitiska området ser det tyvärr betydligt sämre ut med insikten om att den utrikespolitiska utvecklingen går åt helt fel håll. Utrikespolitiken som regeringen bedriver är på flera områden verkningslös och på andra direkt kontraproduktiv mot svenska nationella intressen. En fortsatt naiv idealistisk utrikespolitik har inte Sverige längre råd med och det riskerar inte bara att kosta ekonomiskt utan riskerar också svensk säkerhet och ytterst vår frihet och förmåga att göra självständiga val utan att ingå i andra staters maktsfärer.
En av de tydligaste frågorna där regeringen är på kollisionskurs med våra allierade är frågan om kärnvapennedrustning, där regeringen driver linjen att Sverige ska bli observatör i kärnvapenförbudskonventionen (TPNW) trots att regeringens egen utredning totalsågat konventionen på ett sätt som tillhör ovanligheterna i svenskt utredningsväsende. Detta sker samtidigt som våra allierade såsom Storbritannien ser det nödvändigt att satsa på att bygga upp sin kärnvapenarsenal för att försvara de värden som även den svenska utrikespolitiken bygger på. I USA förbereds samma process och om regeringen fortsätter på den inslagna vägen riskerar Sverige att komma på kollisionskurs även med USA i utrikespolitikens hårda kärna.
Detta är mycket allvarligt inte minst på lång sikt. Sverigedemokraterna driver istället linjen att verka för nedrustning genom att stärkandet av den befintliga nedrustningsregimen, NPT som huvuddelen av världens stater stödjer. Historiskt har detta visat sig vara en betydligt mer framgångsrik linje och det finns skäl att fortsätta driva frågan tillsammans med våra allierade istället för att driva säkerhetspolitik mot våra allierade.
En annan fråga som debatterats desto mer är frågan om en Natooption där också regeringen är på tydlig koalitionskurs med Sveriges nationella säkerhetsintressen och inte bara det utan här är regeringen på kollisionskurs med en riksdagsmajoritet. Frågan om Natooption och möjligheten till framtida Natomedlemskap är en fråga som grundligt måste analyseras och där det finns all anledning att ha breda överenskommelser och en bred förankring då det berör Sveriges säkerhetspolitiska inriktning på djupet. Därför har Sverigedemokraterna gått så tillväga och noggrant analyserat frågan utifrån vad som är bäst för Sverige både på kort och lång sikt och hur bedömningar har gjorts av denna fråga i utredningar både i Sverige och internationellt.
Utifrån de analyser som gjorts och hur Sveriges säkerhetspolitiska läge har försämrats så har vi valt att förespråka en Natooption och grundar det på framförallt tre skäl: Möjligheten att på sikt ingå i ett försvarsförbund med Finland, säkra en varaktig och ihållande finansiering av försvaret samt att ge Sverige svängrum i ett eventuellt säkerhetspolitiskt skifte i vårt närområde. Vi har också påpekat att vi vill se en folkomröstning i frågan i syfte att säkra en förankring på samma sätt som genomförts i flera nuvarande Natostater innan de begärt medlemskap och att det måste göras i samverkan med Finland. Just behovet av att betrakta Norden som ett säkerhetskomplex och de negativa aspekterna som det skulle innebära att Sverige agerar unilateralt i denna fråga är också något som omtalas i den omfattande finska Natoutredningen som gjorts.
Som sista punkt förtjänar också besluten om den svenska militära truppnärvaron utomlands att nämnas. I dagsläget har Sverige sitt största internationella bidrag i västafrikanska Mali genom insatserna Minusma och Takuba. De svenska soldaterna gör ett mycket bra arbete under svåra förhållanden i landet. Det ska noga påpekas. Sverigedemokraterna var inledningsvis positiva till Minusma, som sker i FN:s regi, men har under de senare åren velat avveckla det svenska bidraget eftersom vi anser att Försvarsmakten behöver prioritera att bygga upp nationell försvarsförmåga samtidigt som Sverige dragit sitt strå till stacken. Takuba-insatsen avvisade vi redan från början med hänvisning till det säkerhetspolitiska läget i vårt eget närområde och att det på många håll inom Försvarsmakten efterfrågats ett andrum från internationella insatser för att kunna fokusera på det nationella försvaret.
På senare tid har det dessutom genomförts militärkupper i Mali och landet har haft fem regeringar och tre presidenter inom loppet av ett år. Nu ställer sig också Sveriges tidigare ambassadör till Mali tveksam till om det är rimligt att Sverige bidrar med militär trupp till landet och efterfrågar en strategi för tillbakadragande av de svenska soldaterna. Sverigedemokraterna menar att det är allvarligt när man lättvindigt skickar militär trupp utomlands och riskerar svenska liv samtidigt som uppbyggnaden av svensk militär förmåga för det nationella försvaret riskerar att försenas.
Regeringens lista på misslyckanden i utrikespolitiken är lång och omfattar fler områden än de här nämnda och får flera negativa säkerhetspolitiska effekter för Sverige. Men riskerna är än större i framtiden om världsläget fortsätter att försämras, och det är bråttom med en ny utrikespolitik. Redan efter sommaren kommer, som beskrivet, ett antal händelser att kräva ett skickligt handlag i utrikespolitiken. Därför är det välkommet att Riksdagen nu röstat ned regeringen Löfven. Sverige har inte råd att vänta längre på en ny och realistisk utrikespolitik som är i samklang med våra allierade och utgår ifrån våra nationella intressen.
BJÖRN SÖDER (SD)
Riksdagsledamot och ledamot i utrikesutskottet
(Artikeln är publicerad på Frivarld.se den 13 juli 2021)
