OSSE Att en människa, eller för all del en institution, föds under en lycklig stjärna behöver inte betyda att dess livsbana nödvändigtvis blir en dans på rosor. Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) med sina 57 medlemsstater från USA i väster till Ryssland i öster, bär härvid syn för sägen.
För bara en vecka sedan beslöt sig en brokigt sammansatt grupp OSSE-länder helt sonika för att, i strid mot vad traditionen bjöd, inte förlänga kontrakten för OSSE:s administrativa ledning för ytterligare en treårsperiod. Resultatet är att organisationen nu står ledarlös och förlamad, oförmögen att vidareföra sin viktiga insats inom europeisk säkerhetspolitik, rustningskontroll och konfliktlösning.
Det var ju som antytts ovan inte alltid så. När dagens OSSE skapades ur den Europeiska Säkerhetskonferensen efter kalla krigets slut på 1990-talet så tycktes alla politiska hinder för internationella samarbeten vara borta. Men idag blåser en råare politisk vind över kontinenten, vilket många internationella organisationer just nu får erfara.
De nu entledigade ledarna inom OSSE omfattar generalsekreteraren, chefen för ODIHR, högkommissionären för nationella minoriteter och representanten för mediefrihet.
Karakteristiskt nog kunde denna ledningskvartett år 2017 endast väljas efter långvarigt manglande, med värdlandet Österrike och stormakten Ryssland som huvudarkitekter bakom den majoritet som till slut uppnåddes.
Kanske hade kvartettens i fråga helt västeuropeiska sammansättning kunnat varsla om framtida politiska motsättningar? Dock blev det, utan namns nämnande, under året som gått så att en i kvartetten ansågs vara alltför lyhörd för Moskvas önskemål, medan flera centralasiatiska medlemsländer klagade över andras uttalanden om förment valfusk, eller över alltför djärva flörter med ländernas inre opposition.
I detta spända läge beslöt sig en grupp sk likasinnade länder att rösta för att alla fyra borde lämna sina poster i grupp och att 2017 års sökande efter en ny ”paketlösning” borde startas på nytt. Och där står vi nu.
Problemet är att internationella organisationers ledarskikt, som har till mandat att bidra till förverkligandet av sina institutioners statuter och målsättningar, hotas av bitter kritik av vissa medlemsländer om de tar meningsfulla initiativ eller yttrar välgrundad kritik om någon företeelse i ett medlemsland. På samma sätt klandras de lika hårt av andra om de inte alls reagerar.
Naturligtvis fordras det av en toppdiplomat inom en internationell organisation att han eller hon uttrycker sig just diplomatiskt, men ändå inte tvingas offra essensen i sina ståndpunkter. Och på samma sätt fordras det av berörda länder att de fördomsfritt betraktar sina inre problem och föreslår möjliga förbättringar.
De internationella organisationernas blomstringstid kanske är över. Dialog och ömsesidig kompromiss kanske inte längre har den lyster som präglade det diplomatiska helandet under efterkrigstiden och fram till åtminstone början av 2000-talet.
Men vi behöver lika mycket som tidigare högkvalitativ internationell och europeisk diplomati på mellanstatlig och inter-parlamentarisk nivå, för att fortsätta den process av fred och gemensam utveckling till vilken OSSE och andra institutioner i hög grad bidrar. Det är i denna andemening som undertecknad uttrycker sin önskan att OSSE:s inre komplikationer snarast ska kunna övervinnas. Det blir också en av de stora utmaningarna för nästa års svenska ordförandeskap i OSSE.
BJÖRN SÖDER (SD)
Riksdagsledamot och ledamot i svenska OSSE-delegationen
(Artikeln är publicerad på Aftonbladet Debatt den 27 juli 2020)
