SVENSKHET I den senaste partiledardebatten i riksdagen den 13 juni angrep Annie Lööf (C) bland andra mig i ett replikskifte med Jimmie Åkesson. Hon sade: ”Sverigedemokraternas representant i talmanskollegiet har uttryckt tvivel på att judar och samer kan vara svenskar. För mig låter det här onekligen som uppdelning av människors rättigheter och värde baserat på religion och etnicitet. Jag vill därför fråga Jimmie Åkesson: Hur definierar du rasism?” Klippet spreds sedan av Centerpartiet på partiets Facebooksida.
Eftersom jag inte hade några möjligheter att bemöta hennes absurda insinueringar om att jag hyser rasistiska värderingar passade jag på att bemöta hennes påhopp på Centerpartiets Facebooksida. Jag skrev: ”Annie Lööf förringar judars och samers ställning i Sverige när hon indirekt hävdar att de är svenskar. Dessa grupper har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar. Skäms Annie Lööf för din rasistiska hållning!”
Därefter var debatten i full gång och nya lögner spreds på löpande band av allehanda statsråd och proffstyckare och jag kan tyvärr åter konstatera att okunskapen flödar när det gäller detta känsliga ämne. Så låt mig då reda ut saker och ting.
Det råder uppenbarligen viss förvirring när det gäller nationsbegreppet. En nation kan i en geopolitisk betydelse visserligen relatera till begreppet stat, men grundbetydelsen relaterar till föreställning om folk, dvs en grupp som förenas genom en gemensam identitet. När man talar om nationer så är det alltså olika folkgrupper man refererar till. Nation och stat är alltså inte samma sak på samma sätt som nationstillhörighet och medborgarskap inte heller är samma sak. Den svenska nationen definierar vi, sverigedemokrater, i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur.
Den 2 december 1999 fattade Sveriges riksdag beslut om att erkänna fem nationella minoriteter i Sverige. Gemensamt för dessa minoriteter är att de har befolkat Sverige under lång tid och att de utgör grupper med en uttalad samhörighet. De har även en egen religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet. De fem erkända nationella minoriteterna i Sverige är judar, romer, samer (som även är ett urfolk), sverigefinnar och tornedalingar. Dessa fem minoriteter utgör alltså, vid sidan om den svenska nationen, egna nationer inom staten Sverige.
I riksdagens betänkande (1999/2000:KU6) görs tydlig distinktion mellan majoritetsbefolkningen och de nationella minoriteterna. Anledningen till detta är givetvis att de nationella minoriteterna inte är en del av majoritetsbefolkningen, som utgörs av svenskarna.
I betänkandet kan man bland annat läsa:
”De historiska minoriteter i Sverige som berörs av regeringens förslag beskrivs i propositionen under rubrikerna samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Minoriteternas närvaro i Sverige redovisas översiktligt i ett historiskt perspektiv. Likaså omtalas de språkliga och kulturella förhållanden genom vilka minoriteterna skiljer sig från majoritetsbefolkningen och deras strävanden att behålla sin särart. Som minoriteternas språk omtalas samiska, finska, tornedalingarnas språk meänkieli, romani chib och i fråga om judarna vid sidan av hebreiskan även jiddisch.”
”De nationella minoriteter i Sverige som uppfyller de redovisade kriterierna för en nationell minoritet är enligt propositionen samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. De tillhör etniska, religiösa eller språkbaserade minoritetsgrupper med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning. Samtliga har funnits i Sverige under en längre tid och flertalet identifierar sig med den grupp de tillhör. Många arbetar dessutom aktivt i sina egna organisationer för att bevara gruppens särart.”
Alltså borde det inte vara särskilt kontroversiellt att hävda det jag gjort.
Varför är det då viktigt att lyfta detta med nationella minoriteter i debatten? Jo, därför att Sverigedemokraterna anser att dessa erkända minoritetsnationer skall undantas från allmänna assimileringssträvanden. De skall alltså – trots partiets krav på anpassning till det svenska samhället för människor som kommer hit – kunna bibehålla sina egna identiteter och tillhörighet till den erkända minoritetsnationen.
Likaså är det viktigt att fastslå något så självklart som att en svensk nation, dvs ett svenskt folk, faktiskt existerar.
På individnivå finns det givetvis människor som i olika grad känner tillhörighet till olika nationer. En del gör kanske en resa och håller på att lämna den tidigare nationstillhörigheten för att uppgå i den nya, medan andra befinner sig statiskt mellan nationstillhörigheterna. Det är inte min uppgift som politiker att definiera vad enskilda individer känner sig som, utan det är upp till individerna själva. Jag har själv ingifta släktingar som härstammar från andra nationer men som inte definierar sig som annat än tillhörande den svenska nationen.
Men de som inte vill lämna sin tillhörighet i den erkända minoritetsnationen skall inte heller behöva göra det för att leva i vårt land. Både jag och Sverigedemokraterna står bakom det erkännande som riksdagen beslutade om 1999.
Representanter från minoritetsnationerna har också i flera olika sammanhang gått ut och deklarerat att de inte är svenskar. Den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén säger i SVT den 16 december 2014 att han blir ”personligen nästan mer bekymrad när alla andra partier från höger till vänster tar debatten och säger att samer är svenskar – för det är vi inte. Det är därför vi har ett Sameting, rätt till att ha undervisning och utbildning på samiska och det är därför vi har särskilda rättigheter till landområden och naturresurser.” Han menar vidare att det i grund och botten är farligare argument att säga att samer är svenskar. ”Därför att det i leder till assimilering och i slutändan till att den samiska kulturen försvinner.”
I Jerusalem Post skriver Annika Hernroth-Rothstein, politisk rådgivare, författare och aktivist, den 4 januari 2015: ”Du förstår, jag är inte svensk, jag är judisk. Jag är en del av det judiska folket som råkar vara en medborgare i Sverige. Jag betalar mina skatter och jag följer lagarna, men det gör mig inte till svensk, och jag har inte någon önskan att någonsin hävda den titeln. I stället värderar och skyddar jag min judiska identitet och det är med stolthet att jag bekräftar det genom handling, tro och tradition. Så varför upprördheten? Björn Söder säger att judarna är ett folk, inte bara en religion, och att det finns gemensamma egenskaper som språk, historia, lojalitet och kultur som knyter oss samman och utmärker oss.”
I en artikel i Samtiden den 7 januari 2015 intervjuas Stefan Ritter, svensk jude och stockholmare. Han säger bland annat:
”Vad Björn Söder sagt om oss judar är helt korrekt. Jag har inga problem med det. Vad Björn Söder menade var att de fem nationella minoriteterna, däribland vi judar, har en särskild status som innebär att vi kan upprätthålla våra språk och vår kultur. Det är väl bra, även om det finns få som talar jiddisch idag. Men att ytterligare 25 minoriteter skulle få samma ställning blir omöjligt, det var vad Björn Söder menade” .
Jag och Sverigedemokraterna gör alltså skillnad på nationstillhörighet och medborgarskap. I vårt principprogram skriver vi: ”Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och
tillhörighet till den svenska nationen, men anser samtidigt att alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter.”
Det råder alltså ingen tvekan om att alla som har svenskt medborgarskap har samma grundrättigheter och skyldigheter och är lika inför lagen. De erkända nationella minoriteterna har dessutom, utöver detta, vissa särrättigheter.
Jag har under denna debatt, och även tidigare, kunnat utkristallisera två läger bland mina motståndare.
De som i kraft av ett hävdat mervärde för svenskheten – att den är någon sorts eftersträvansvärt ideal – vill svenskifiera våra minoritetsnationer. De som anser att vara svensk är mer värt än att vara något annat och därmed tar sig rätten att svenskifiera dessa grupper. De menar jag har en rasistisk utgångspunkt.
De andra som hävdar att svenskheten sitter endast i ett pappersdokument med intyg om att man är svensk medborgare. Med deras resonemang finns det alltså ingen svensk identitet och nationstillhörighet och därmed inget svenskt folk. Det menar jag är en direkt svenskfientlig hållning.
Det är den senare hållningen som Annie Lööf företräder. På Twitter kommenterar hon nämligen den 16 juni 2018 mitt inlägg med att ”som medborgare i Sverige är man svensk, alldeles oavsett om man tillhör en av våra nationella minoriteter eller ej”. Mer än så är svenskheten inte för Annie Lööf. Hon förnekar därmed att det finns ett svenskt folk. För detta borde hon rimligen ställas till svars av svenska journalister och väljare. Men istället är det jag, som försvarar våra erkända minoriteter, som utmålas som boven i dramat genom en massa osmakliga beskyllningar. Något är allvarligt fel i Sverige.
BJÖRN SÖDER
