Denna debattartikel publicerades i Dagens Industri 2018-08-22.
ABSURDA ANKLAGELSER I samband med en intervju i december 2014 efter att jag hållit en ideologiföreläsning, där jag betonade att Sveriges erkända nationella minoriteter inte omfattas av Sverigedemokraternas krav på assimilering, valde journalisten att vrida mina uttalanden 180 grader och istället framställa mig som en person som angrepp våra minoriteter. Mina politiska motståndare var inte sena med att utnyttja detta och sprida vidare den grovt felaktiga bilden. Detta har sedan fortsatt i tid och otid och så sent som vid partiledardebatten i juni valde centerns Annie Lööf åter att fortsätta sina absurda insinueringar om att jag hyser rasistiska värderingar. Jag valde att bemöta henne på hennes partis Facebooksida. Därefter var debatten i full gång och nya lögner spreds på löpande band av allehanda statsråd och proffstyckare och jag kunde tyvärr åter konstatera att okunskapen flödar när det gäller detta känsliga ämne. Så låt mig då reda ut saker och ting – en gång för alla.
För det första råder det i den pågående debatten här i Sverige uppenbarligen viss förvirring när det gäller nationsbegreppet. En nation kan i en geopolitisk betydelse visserligen relatera till begreppet stat, men grundbetydelsen relaterar till föreställning om folk, dvs en grupp som förenas genom en gemensam identitet. När man talar om nationer så är det alltså olika folkgrupper man refererar till. Nation och stat är alltså inte samma sak på samma sätt som nationstillhörighet och medborgarskap inte heller är samma sak.
Jag och mitt parti är för en öppen svenskhet. Med det menar vi att människor med olika etniciteter och ursprung kan bli en del av den svenska nationen då vi definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur.
Den 2 december 1999 fattade Sveriges riksdag beslut om att erkänna fem nationella minoriteter i Sverige. Gemensamt för dessa minoriteter är att de har befolkat Sverige under lång tid och att de utgör grupper med en uttalad samhörighet. De har även en egen religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet. Dessa minoriteter utgör alltså, vid sidan om den svenska nationen, egna nationer inom staten Sverige.
”De historiska minoriteter i Sverige som berörs av regeringens förslag beskrivs i propositionen under rubrikerna samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Minoriteternas närvaro i Sverige redovisas översiktligt i ett historiskt perspektiv. Likaså omtalas de språkliga och kulturella förhållanden genom vilka minoriteterna skiljer sig från majoritetsbefolkningen och deras strävanden att behålla sin särart”, står det att läsa i riksdagens betänkande som antogs. Det görs alltså tydlig distinktion mellan majoritetsbefolkningen och de nationella minoriteterna.
I tidningen Fokus den 18 juni i år skriver skribenten Johan Hakelius mycket riktigt att ”det finns ett stort mått av hyckleri bland de politiker som försöker äta kakan och ha den kvar: som både insisterar på att samer är svenska och insisterar på att de ska ha särskilda rättigheter, baserade på att de inte är svenskar.”
Representanter från minoritetsnationerna har också i flera olika sammanhang gått ut och deklarerat att de inte är svenskar. Den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén säger i SVT den 16 december 2014 att han blir ”personligen nästan mer bekymrad när alla andra partier från höger till vänster tar debatten och säger att samer är svenskar – för det är vi inte. Det är därför vi har ett Sameting, rätt till att ha undervisning och utbildning på samiska och det är därför vi har särskilda rättigheter till landområden och naturresurser.” Han menar vidare att det i grund och botten är farligare argument att säga att samer är svenskar. ”Därför att det i leder till assimilering och i slutändan till att den samiska kulturen försvinner.”
I Jerusalem Post skriver Annika Hernroth-Rothstein, politisk rådgivare, författare och aktivist, den 4 januari 2015: ”Du förstår, jag är inte svensk, jag är judisk. Jag är en del av det judiska folket som råkar vara en medborgare i Sverige. Jag betalar mina skatter och jag följer lagarna, men det gör mig inte till svensk, och jag har inte någon önskan att någonsin hävda den titeln. I stället värderar och skyddar jag min judiska identitet och det är med stolthet att jag bekräftar det genom handling, tro och tradition. Så varför upprördheten? Björn Söder säger att judarna är ett folk, inte bara en religion, och att det finns gemensamma egenskaper som språk, historia, lojalitet och kultur som knyter oss samman och utmärker oss.”
I en artikel i tidningen Samtiden den 7 januari 2015 intervjuas Stefan Ritter, svensk jude och stockholmare. Han säger bland annat: ”Vad Björn Söder sagt om oss judar är helt korrekt. Jag har inga problem med det. Vad Björn Söder menade var att de fem nationella minoriteterna, däribland vi judar, har en särskild status som innebär att vi kan upprätthålla våra språk och vår kultur”.
Varför har jag då lyft dessa frågor? Jo, därför att Sverigedemokraterna anser att dessa erkända minoritetsnationer skall undantas från allmänna assimileringssträvanden. De skall alltså kunna bibehålla sina egna identiteter och tillhörighet till den erkända minoritetsnationen.
Jag har aldrig – och jag säger aldrig – påstått att en same eller jude inte också kan vara svensk i nationstillhörigheten. På individnivå finns det givetvis människor som i olika grad känner tillhörighet till olika nationer. En del gör kanske en resa och håller på att lämna den tidigare nationstillhörigheten för att uppgå i den nya, medan andra befinner sig statiskt mellan nationstillhörigheterna. Det är inte min uppgift som politiker att definiera vad enskilda individer känner sig som, utan det är upp till individerna själva. Men de som inte vill lämna sin tillhörighet i den erkända minoritetsnationen skall inte heller behöva göra det för att leva i vårt land. Både jag och Sverigedemokraterna står bakom det erkännande som riksdagen beslutade om 1999.
Den som följt mitt politiska arbete i riksdagen borde dessutom vara väl bekant med mitt politiska engagemang för staten Israel och det judiska folket. Därav faller också anklagelserna om antisemitism.
BJÖRN SÖDER (SD)
