SÄKERHETSPOLITIK Igår höll riksdagen en aktuell debatt om det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde och läget för Sveriges del är tyvärr högst allvarligt.
I höstas meddelade Sveriges överbefälhavare, Sverker Göranson, att en omfattande rysk militär aktivitet i närområdet har kommit att bli den nya normalbilden för Sveriges säkerhetspolitiska omvärld på senare år.
Givetvis är det så att denna aktivitet inte enbart är riktad mot oss utan pågår överallt kring Rysslands gränser. Det ryska kriget mot Georgien som inträffade under hösten 2008 kan man säga var en tydlig varningsklocka för denna tilltagande aktivitet.
Även om Georgienkriget naturligtvis är en snårskog av juridiska förvecklingar och politiska beskyllningar från olika håll, tror jag de flesta hålla med om vad kriget hade för bakgrund.
Rysslands granne Georgien var i stånd att närma sig västvärlden, mot Rysslands vilja. Efter självständigheten 1991, efter Sovjetunionens kollaps, ingick Georgien partnerskapsavtal med EU, blev medlem i Europarådet och WTO, slöt avtal om militärt samarbete med USA och ansökte om fullt medlemskap i Nato.
Samtidigt uppgav man att man ville lämna OSS, säkerhetssamarbetet för forna Sovjetstater. Detta tyckte naturligtvis inte Ryssland om, utan svarade genom att utnyttja rysklojala separatister som ursäkt för direkt krigföring mot sitt grannland, som mynnade ut i att landområdena Sydossetien och Abchazien bröt sig ut och utropade sig självständiga från Georgien.
Under våren 2014 uppstod en skrämmande likartad situation i vårt östra närområde, i Ukraina.
Efter den omfattande, folkliga proteströrelsen i Kiev, mot den sittande presidenten Janukovitj och för ett ukrainskt närmande till EU, i strid med Rysslands vilja, så mer eller mindre återupprepades det som skedde under Georgienkriget.
Det första Ryssland gjorde var att utnyttja rysklojala separatister och specialförband för att bryta ut och annektera Krimhalvön.
Därefter hjälpte man de övriga rysklojala östra delarna, med säten i Luhansk och Donetsk, att utropa sig självständiga från Ukraina och initiera det inbördeskrig som fortfarande pågår. Exempelvis placerade man ett stort antal ryska trupper vid den ukrainska gränsen och man har understött rebellerna med stridande manskap, vapen och materiel samt reguljära stridande förband.
Sammanfattningsvis kan man säga att Ryssland på senare år uppvisat skrämmande exempel på att landet inte drar sig för att använda sina militära styrkor för att lägga sig i andra länders nationella självbestämmande och egna politiska vägval. Inte ens om det leder till krig. Man vill helt enkelt visa världen att gör man inte som Ryssland vill, då ska det kosta åtskilligt. Allt från förlorade landområden till spillda människoliv.
Samtidigt som Ryssland gett tydliga signaler om ökad aggressiv aktivitet i närområdet och samtidigt som svenska försvarsmakten går ut med att vårt territorium kränks av såväl ryskt militärflyg, som av främmande u-båtar så har Sverige monterat ned sitt försvar till oigenkännlighet. Till ett försvar som mest duger till att bedriva insatser mot gerillarörelser i utvecklingsländer som Afghanistan eller Mali, men inte till att försvara Sverige och garantera vår existens som fri nation.
Ett mått på hur försvaret monterats ned är anslagen till försvarsmaktens andel av BNP. Under stora delar av kalla kriget och ända in på mitten av 90-talet rörde sig anslagen i storleksordningen 2.5 till 3 %. Sedan dess har anslagen minskat drastiskt, under såväl röda som borgerliga regeringar. Anslagen till försvaret har mer än halverats, till omkring 1,2 % av BNP de senaste åren.
För drygt ett år sedan – innan Ukrainakrisen – talade inte övriga partier om vikten av vårt försvar. Alliansregeringen såg försvarsmakten som en ko man kunde mjölka på pengar för att kunna finansiera annat. Lika dumt och naivt som 1925 års försvarsbeslut.
Men sent ska syndaren vakna, heter det ju, och vi kunde efter att oroligheterna i Ukraina utbröt se de borgerliga partierna tävla om vem som var mest försvarsvän. Det är inte trovärdigt!
Det här duger givetvis inte. Sverige måste ha ett försvar värt namnet. Ett försvar som kan stå upp mot kränkningar och ett försvar som kan garantera vår säkerhet när ingen annan gör det.
Sverigedemokraterna är det enda parti i riksdagen som är beredd att investera i ett sådant. Vi har i varje budget vi lagt sedan vi kommit in i riksdagen tillskjutit mer pengar till försvarsmakten i våra budgetalternativ än något annat parti. Och i vår senaste skuggbudget tillskjuter vi 24 miljarder mer till försvaret än regeringen under budgetperioden, och vi ger försvaret hela 10 miljarder mer per år från och med år 2018.
Det har vi råd med eftersom att vi är det enda parti som är villiga att dra ned på den extremt kostsamma asyl- och anhöriginvandringen till Sverige. För de här ökade anslagen tänker vi återupprätta försvarsmaktens förmåga till den grad att vi kan känna oss trygga igen.
Vi vill också att riksdagen bemyndigar regeringen att utnyttja en kredit på högst 50 miljarder kronor i Riksgäldskontoret om krig, krigsfara eller andra extraordinära förhållanden föreligger.
Vidare vill vi utveckla ett nordiskt försvarssamarbete med våra grannländer. Tanken är, eftersom att vi har gemensamma intressen i närområdet, att vi då också kan öka vår gemensamma förmåga avsevärt om vi utvecklar vårt samarbete. Detta utan att för den delen förbinda oss till kostsamma och utsiktslösa insatser i fjärran länder som ett NATO-medlemskap skulle tvingas oss till.
Ett viktigt steg för att ytterligare fördjupa och formalisera delar av det nordiska samarbetet är en försvarsallians med Finland. En försvarsallians med tydliga defensiva intentioner som bidrar till avspänning istället för upptrappning. En sådan försvarsallians minskar risken för en aggression mot våra två länder och kommer stärka våra länders försvarsförmåga avsevärt.
Vi vill dessutom införskaffa 100 nya stridsflygplan, av typen Gripen E/F samt bibehålla de befintliga C/D, för att ge Sverige ett heltäckande militärt skydd, som ger Sverige kraft att bita ifrån. Och sist, men inte minst, så vill vi bereda försvarsmakten det manskap som krävs, samtidigt som vi naturligtvis vill behålla redan anställda soldater. Vi tänker därför successivt återaktivera den svenska, allmänna värnplikten igen.
Sveriges närområde sträcker sig dock inte bara österut.
Vi är del av Schengensamarbetet, som luckrat upp de europeiska ländernas inre gränser till den grad att resor i Europa och till Sverige närmast är att betrakta som inrikesresor.
Mot den bakgrunden finns det även skäl att oroa sig för vad som händer sydväst om Sverige, nere på den europeiska kontinenten. Framförallt bör vi oroa oss för alla islamistiska terrorattentat vi sett på senare tid.
I Madrid 2004 utförde islamister ett attentat som krävde över 190 döda och 1.400 skadade. I London 2005 utfördes ett attentat, också av islamister, i tunnelbanan som krävde över 50 döda och 700 skadade. Och nu senast skedde dödliga och fega attacker mot den franska tidningen Charlie Hebdo och en judisk matbutik i Frankrike.
Det splittrade och otrygga Europa vi idag ser är också ett hot i vårt närområde eftersom våra egna gränser dit är nedmonterade. Tack vare alla unionskramare och mångkulturivrare får vi dras med islamistiska terrorister som kan resa runt och planera terrordåd i EU vart det än passar dem. Islamisten som valde att spränga sig själv till döds i Stockholm 2010 var exempelvis inte bosatt i Sverige utan i Luton i Storbritannien.
Efter självmordssprängningen i Stockholm höjdes hotnivån avseende terrorism riktad mot Sverige från lågt till ett förhöjt hot och har varit förhöjd sedan dess.
Säkerhetspolisen har år efter år rapporterat om denna hotbild. Varje gång poängterar man klart och tydligt att terroristhotet varken kommer från vänster- eller högerextremister, eller andra grupperingar för den delen, utan hotet kommer specifikt ifrån radikala muslimer i Sverige och Europa, som reser till Somalia, Jemen och framförallt Syrien för att strida för IS, al-Qaida eller andra islamistiska terrorgrupper och sedan återvänder till Sverige.
Man uppger till och med att man avslöjat och avbrutit flera konkreta fall av islamistisk terrorism med attentatsavsikter mot Sverige, men att det fortsatt förekommer terroraktiviteter med Sverige som mål.
Det började med några få terrorresande individer. Men sedan 2012 har ökningen skett explosionsartat. Hittills har minst ett hundratal individer rest från Sverige och anslutit sig till islamistiska terrorgrupper utomlands och mörkertalet kan enligt SÄPO vara över 300.
Cirka hälften av dessa har redan hunnit återvända. Många med nya omfattande kontakter till internationella terrorister och med en vilja och en förmåga att begå blodiga terrorattentat mot fria, sekulära samhällen som vårt Sverige.
Ända sedan 2010 har vi sverigedemokrater varnat för detta. Vi har krävt och föreslagit åtgärder gång efter gång i riksdagen utan att få gehör. Det måste exempelvis bli olagligt att resa utomlands och ansluta sig till organisationer som Sverige bedömer vara terrorister. Ett sådant förslag är nu äntligen under utredningen. Men det räcker inte. Det är på tok försent och för fjuttigt.
Vi måste också skärpa straffet för grova vapenbrott, med särskilt farliga vapen som kan användas till exempelvis terroristattentat, från minst ett års fängelse idag till minst två års fängelse. Detta skulle göra det mindre attraktivt för de kriminella att sälja sådana vapen och också svårare för potentiella terrorister att få tag på dem. Av samma anledning vill vi ha bättre gränskontroller så att vi kan strypa inflödet.
Vi kräver dessutom att lagen om särskild utlänningskontroll också måste användas oftare för att utvisa utländska medborgare med terroristkopplingar, som redan finns i landet. Slutligen, och viktigast av allt, så måste vi förhindra islamisterna från att återvända till Sverige. Blir man varnad av Säkerhetspolisen, som många blir idag, och ändå väljer att åka till Syrien för att slåss för islamistiska terrororganisationer ska man som tidigare utländsk medborgare kunna bli av med sitt svenska medborgarskap och nekas återvända hit.
Sverigedemokraterna är idag det enda parti som är beredda att skjuta till ordentliga resurser till vårt försvar. Övriga partier talar mycket om vikten av försvaret men anslår samtidigt inte tillräckliga medel. Vi har däremot finansiering eftersom vi är de enda som vågar ifrågasätta den heliga kon, den kostsamma massinvandringspolitiken. Vi är också de enda som vågar tala klarspråk om det islamistiska hotet. Det är bara vi som vill och det är bara vi som kan återupprätta tryggheten i vårt land.
BJÖRN SÖDER (SD)
Säkerhetspolitisk talesperson
