ISRAEL Den 13 augusti 2020 blev en stor dag för Mellanöstern. För första gången på över ett kvartssekel, och för bara tredje gången i modern tid, tecknades ett fredsavtal med tillhörande diplomatiska relationer mellan stater i regionen – detta mellan Israel och de Förenade Arabemiraten.
Bara ett par dagar efter det att avtalet slutits hade företag i de båda länderna redan etablerat samarbeten i syfte att gemensamt bekämpa Covid-19. De möjligheter som härmed öppnats är sannerligen något som vi alla bör glädjas över, och det är inte konstigt att många fortfarande firar vad som skett.
Alla firar dock inte, däribland Iran och delar av arabvärlden. Hatet mot Israel, Mellanösterns enda demokrati, och mot det israeliska folket är omfattande, och ambitionen att en dag lyckas utplåna Israel som stat är tyvärr fortfarande en realitet på flera håll.
En av dem som uttryckt avsky för de nyupprättade diplomatiska förbindelserna är inte helt oväntat den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, som genast kallade fredsavtalet för ”ett avskyvärt förräderi”. Det är samme president, eller diktator om man så vill, som återkommande fått stöd från den svenska regeringen.
Abbas uttalande är betecknande för hur den högste palestinske ledaren ser på fred i regionen. Det bör även vara en varningsklocka för den svenska regeringen, som länge visat Abbas sitt fulla stöd, trots återkommande avslöjanden om systematisk antisemitism och Israelhat. Efter detta uttalande borde naturligtvis även den svenska regeringen, som annars utmärkt sig för sina förvånansvärt goda relationer med den palestinska regimen, ha tappat hoppet om att den palestinske ledaren verkligen tror på en fredlig tvåstatslösning.
Utrikesminister Ann Linde (S) borde naturligtvis genast ha fördömt uttalandet, och istället lyft fram fredsavtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten som ett eftersträvansvärt exempel – inte minst för den palestinska myndigheten själv. Men icke så.
Tvärtom slås man av de regelbundna och nära relationerna mellan den svenska regeringen och den palestinska ledningen, ofta med referenser till Sveriges påstådda ”demokratioffensiv” och ”feministiska utrikespolitik.” Och så kommer denna bedövande tystnad, när något så betydande inträffar som ett fredsslut mellan två centrala stater i regionen.
I skrivande stund har utrikesministern fortfarande inte uttalat sig om det historiska och betydelsefulla i fredsavtalet. Det är inte bara häpnadsväckande. Det är en skandal.
