Björns anförande vid dagens utrikespolitiska debatt angående det säkerhetspolitiska läget. Längre ned återfinns en längre version av anförandet som tyvärr inte av tidsskäl kunde anföras.
Herr talman,
Låt mig inledningsvis läsa ett 18 år gammalt citat:
”Svenskt försvar måste stå starkt i ett Europa som präglas av utveckling och stabilitet. Rysslands utveckling är positiv, men landet har stora problem, inte minst ekonomiskt. Detta ger grogrund till politiskt missnöje. Ryssland har fortfarande stora militära styrkor. Nedrustningsavtalen och den ekonomiska situationen har lett till att de konventionella styrkorna blivit mindre i Europa. Men den moderna materielen finns kvar, och har i Sveriges närhet ökat i omfattning. Att då besluta om nedrustning av svenska försvaret, med hänseende till vad som hände efter försvarsbeslutet 1925, är vansinnigt. Ett nedrustat försvar tar åratal att bygga upp igen – den tiden har man inte vid ett krigshot i modern tid.”
Citatet, som kanske inte är det bäst formulerade – det tillstår jag – kommer från Sverigedemokraternas ungdomsförbunds första principprogram 1999 där jag, som 23-åring och ganska ny i politiken, författade det försvarspolitiska avsnittet. Att jag då, för 18 år sedan, hävdade att utvecklingen i Ryssland var positiv hade ju sin bakgrund i att kommunismen hade fallit och Ryssland just då utvecklade sig i riktning mot väst. Det var innan Vladimir Putin valdes till premiärminister och sedermera president.
Trots det varnade vi sverigedemokratiska ungdomar för nedrustning. Och långt innan partiet kom in i riksdagen varnade vi för nedrustning av vår försvarsförmåga och att det säkerhetspolitiska läget snabbt kunde förändras.
Tyvärr har både socialdemokratiska regeringar och borgerliga regeringar varit högst skyldiga till nedrustningen av vårt försvar. Att man, som regeringar, inte förstått det som jag, som 23-åring med ytterst begränsad insikt i försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål, förstod. Ja, det är för mig en gåta.
Herr talman,
När den borgerliga regeringen tog makten 2006 skickade man territorialförsvaret till slutgiltig slakt och istället skulle man prioritera att leka världspolis genom militära insatser i fjärran land. Inte ens när Ryssland gick in i Georgien 2008 och visade att man var beredd att med våld ändra gränser på vår egen kontinent vaknade man och förstod att saker och ting höll på att hända i Österland.
När vi kom in i riksdagen 2010 stod vi här i talarstolen, utan gehör från övriga partier, och fortsatte varna för att omvärldsläget snabbt kunde komma att förändras. I flera år varnade vi för detta och att vårt lands försvarsförmåga var satt ur spel på bekostnad av utlandsinsatser och dålig personalförsörjning.
I Försvarsberedningen 2013 ville Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna få till skarpare formuleringar om Ryssland. Detta motsatte sig bland andra Moderaterna och försvarsberedningens moderata ordförande Cecilia Widegren sade i SVT:s Politik i fokus den 30 maj 2013 att ”det föreligger inget hot mot Sverige och vi ser heller inga avsikter till att något sådant ska utvecklas”.
Moderaterna ville, tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet tona ned hotet från Ryssland. Man lyfte fram argument som att Putin inte hade råd att genomföra sin storslagna upprustning. Analysförmågan var alltså inte, herr talman, särskilt imponerande och tyvärr fortsatte det att hänga i.
Den moderata statsministern Fredrik Reinfeldt kallade försvaret för ett särintresse och så sent som i januari 2014 vid Folk & Försvars rikskonferens, mitt under de pågående protesterna vid Majdantorget i Kiev och efter att Ryssland genomfört sin största beredskapsövning på många år, talade försvarsminister Karin Enström om att ”den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen är mer stabil idag än för 10 år sedan” och att ”bedömningen att det är osannolikt med ett väpnat militärt angrepp mot Sverige under överskådlig tid är även fortsatt grunden för utformningen av försvaret”.
Inte förrän Ryssland den 28 februari 2014 skickade in sina trupper på Krim och ockuperade delar av en europeisk suverän stats territorium och den svenska säkerhetspolisen i april samma år varnade för att Ryssland bedrev förberedelser för krig eller hot om väpnat våld mot Sverige, vaknade Moderaterna tillsammans med flera av de övriga partierna.
Då helt plötsligt hamnade det svenska invasionsförsvaret åter i fokus. Men nu började man också på allvar propagera för ett svenskt Nato-medlemskap. Flera års nedrustning fick inte bara följden av att man kunde använda pengar till allehanda skattelättnader, det fick också följden av att man kunde se rörelser i den svenska opinionen. Argument som att ”hotbilden har nu ökat och vi har ingen förmåga att försvara oss själva så nu måste vi gå med i Nato” hördes allt oftare. Inte sällan från moderat och borgerligt håll.
Herr talman,
Nato-förespråkarna hävdar ofta att ett medlemskap i alliansen skulle på ett avgörande sätt stärka vår försvarsförmåga och bidra till stabilitet och säkerhet i Sveriges närområde. Det är givetvis rent nonsens. Istället är det precis tvärtom.
Ett svenskt medlemskap skulle öka spänningarna i Östersjöregionen och riskera att rubba den geopolitiska balansen och därmed dra in Sverige i konflikter istället för att förhindra dem. Dessutom lever vi inte ens upp till de krav som ett medlemskap ställer eftersom vi avsätter alldeles för lite resurser till försvaret.
Vi sverigedemokrater är tydliga i vår inställning till stormaktsallianser och har varit det sedan partiet grundades. Vi anser att det är det viktigt att vi bibehåller vår suveränitet när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik. Som litet land måste vi förhålla oss till vår omgivning och ta nationellt ansvar för säkerheten i vår region och inte utsätta oss för risker i onödan.
Vårt alternativ för att trygga vårt lands säkerhet är istället att först och främst ha en egen försvarsmakt med ordentlig försvarsförmåga men också ett defensivt försvarsförbund med Finland, som skulle ge ett bra komplement till detta. Ett försvarsförbund med Finland skulle heller inte rubba den geopolitiska maktbalansen i vårt område. Sverige och Finland möter samma säkerhetspolitiska utmaningar med hänsyn till ländernas gemensamma geografiska läge. Genom ett försvarsförbund höjs tröskeleffekten och nya strategiska djup skapas, vilket stärker ländernas försvarsförmågor.
Om de svenska Nato-ivrarna för ett ögonblick upphörde med att basera sina ställningstaganden på bristfälliga ideologiska analyser och istället basera dem på faktabaserade risk- och sårbarhetsanalyser skulle de snart inse att vi har rätt, som så många gånger förr. Tyvärr saknar flera av dem denna analysförmåga, vilket lyser väl igenom i den debatt som förts de senaste åren. Det som jag, som 23-åring, för 18 år sedan kunde förutspå har övriga partier uppenbarligen först nu insett. ”Ett nedrustat försvar tar åratal att bygga upp igen – den tiden har man inte vid ett krigshot i modern tid.”
Tack, herr talman.
Här följer den längre versionen av anförandet som tyvärr inte tiden medgav att anföra i talarstolen:
Herr talman,
Låt mig inledningsvis läsa ett gammalt citat:
”Svenskt försvar måste stå starkt i ett Europa som präglas av utveckling och stabilitet. Rysslands utveckling är positiv, men landet har stora problem, inte minst ekonomiskt. Detta ger grogrund till politiskt missnöje. Ryssland har fortfarande stora militära styrkor. Nedrustningsavtalen och den ekonomiska situationen har lett till att de konventionella styrkorna blivit mindre i Europa. Men den moderna materielen finns kvar, och har i Sveriges närhet ökat i omfattning. Att då besluta om nedrustning av svenska försvaret, med hänseende till vad som hände efter försvarsbeslutet 1925, är vansinnigt. Ett nedrustat försvar tar åratal att bygga upp igen – den tiden har man inte vid ett krigshot i modern tid.”
Citatet, som kanske inte är det bäst formulerade – det tillstår jag – kommer från Sverigedemokraternas ungdomsförbunds första principprogram 1999 där jag, som 23-åring och ganska ny i politiken, författade det försvarspolitiska avsnittet. Att jag då, för 18 år sedan, hävdade att utvecklingen i Ryssland var positiv hade ju sin bakgrund i att kommunismen hade fallit och Ryssland just då utvecklade sig i riktning mot väst. Det var innan Vladimir Putin valdes till premiärminister och sedermera president.
Trots det varnade vi sverigedemokratiska ungdomar för nedrustning. Och när partiet 2005 antog ett försvars- och säkerhetspolitiskt program utvecklade jag texten något. Låt mig citera:
”Att bilda opinion för upprustning i fredstid, baserat på scenarier som ligger flera år in i framtiden, är en omöjlig uppgift för varje svensk regeringsmakt. Inte bara inrikespolitiska konsekvenser, där besparingar inom vård och skola kanske måste ingå, utan även de utrikespolitiska konsekvenserna av ett upprustningsbeslut försvårar. Därför måste försvaret i viss mån tillåtas vara tillsynes överdimensionerat. Det är den enda försäkringen vi kan ha för att inte stå lika oförberedda som 1939.”
Tyvärr har både socialdemokratiska regeringar och borgerliga regeringar varit högst skyldiga till nedrustningen av vårt försvar. Att man, som regeringar, inte förstått det som jag, som 23-åring med ytterst begränsad insikt i försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål, förstod. Ja, det är för mig en gåta.
Herr talman,
När den borgerliga regeringen tog makten 2006 ökade man på neddragningarna av den svenska försvarsmakten ordentligt. Territorialförsvaret skickades till slutgiltig slakt och istället skulle man prioritera att leka världspolis genom militära insatser i fjärran land. Inte ens när Ryssland gick in i Georgien 2008 och visade att man var beredd att med våld ändra gränser på vår egen kontinent vaknade man och förstod att saker och ting höll på att hända i Österland.
När vi kom in i riksdagen 2010 stod vi här i talarstolen och varnade för att omvärldsläget snabbt kunde komma att förändras. Partiets försvarspolitiske talesperson, Mikael Jansson, sade den 14 december 2010: ”Hotbilder förändras snabbt i vår omvärld. Större förändringar är många gånger omöjliga att förutse. […] Vi anser dock att det måste finnas en grund, ett existensförsvar. Det ger beredskap för snabbt ändrade hotbilder. Om vi ska hävda vår existens mot hot och påtryckningar och om vårt självbestämmande står på spel, hinner vi med dagens svenska försvar ställa om försvaret till ett invasionsförsvar? […] Det är vår bestämda uppfattning att det svenska försvaret primärt ska ha inriktningen att försvara svenskt territorium. Det finns gamla kloka talesätt som fortfarande äger sin giltighet: Varje land har en armé, sin egen eller någon annans.”
Många av de övriga partierna såg däremot ingen aktuell hotbild mot Sverige och tycktes inte heller förstå att omvärldsläget snabbt kan komma att förändras. Man tycktes inte ha dragit någon lärdom av tiden före andra världskriget och 1925 års ödesdigra försvarsbeslut. Istället fortsatte man på den inslagna vägen med att prioritera utlandsinsatser och ett svenskt yrkesförsvar.
Herr talman,
I flera år varnade vi sverigedemokrater för att vårt lands försvarsförmåga var satt ur spel på bekostnad av utlandsinsatser och dålig personalförsörjning samt att det säkerhetspolitiska läget snabbt skulle kunna försämras. Hela system inom Försvarsmakten var dessutom nedmonterade, vilket inte skulle lösas med en ”quick-fix” med tillsättning av personal.
I en SvD-intervju den 27 september 2012 varnade den avgående chefen för den militära underrättelsetjänsten, Stefan Kristiansson, för Rysslands upprustning. Kristiansson ansåg att upprustningen borde påverka nästa svenska försvarsbeslut 2015. Veckan därpå gav den borgerliga alliansregeringen med Moderaterna i spetsen en motsatt signal. Man meddelade att ekonomin för försvaret var given fram till 2019 och ÖB måste rätta sig efter det.
I Försvarsberedningen 2013, som fått i uppdrag av regeringen att analysera viktigare förändringar i den internationella utvecklingen såväl globalt som för relevanta regioner och att redovisa sin bedömning av den säkerhetspolitiska utvecklingen och sammanhängande konsekvenser för svensk försvars- och säkerhetspolitik som skulle ligga till grund för nytt försvarspolitiskt inriktningsbeslut 2015, ville Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna få till skarpare formuleringar om Ryssland. Detta motsatte sig bland andra Moderaterna och försvarsberedningens moderata ordförande Cecilia Widegren sade i SVT:s Politik i fokus den 30 maj 2013 att ”det föreligger inget hot mot Sverige och vi ser heller inga avsikter till att något sådant ska utvecklas”.
Moderaterna ville, tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet tona ned hotet från Ryssland. Man lyfte fram argument som att Putin inte hade råd att genomföra sin storslagna upprustning eftersom Rysslands ekonomi står och faller med priset på gas och olja, korruptionen är utbredd och de sociala problemen är stora. Analysförmågan var alltså inte, herr talman, särskilt imponerande och tyvärr fortsatte det att hänga i.
Den moderata statsministern Fredrik Reinfeldt kallade försvaret för ett särintresse och så sent som i januari 2014 vid Folk & Försvars rikskonferens, mitt under de pågående protesterna vid Majdantorget i Kiev och efter att Ryssland genomfört sin största beredskapsövning på många år, talade försvarsminister Karin Enström om att ”den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen är mer stabil idag än för 10 år sedan” och att ”bedömningen att det är osannolikt med ett väpnat militärt angrepp mot Sverige under överskådlig tid är även fortsatt grunden för utformningen av försvaret”.
Inte förrän Ryssland den 28 februari 2014 skickade in sina trupper på Krim och ockuperade delar av en europeisk suverän stats territorium och den svenska säkerhetspolisen i april samma år varnade för att Ryssland bedrev förberedelser för krig eller hot om väpnat våld mot Sverige, vaknade Moderaterna tillsammans med flera av de övriga partierna.
Då helt plötsligt hamnade det svenska invasionsförsvaret åter i fokus. Men nu började man också på allvar propagera för ett svenskt Nato-medlemskap. Flera års nedrustning fick inte bara följden av att man kunde använda pengar till allehanda skattelättnader, det fick också följden av att man kunde se rörelser i den svenska opinionen. Argument som att ”hotbilden har nu ökat och vi har ingen förmåga att försvara oss själva så nu måste vi gå med i Nato” hördes allt oftare. Inte sällan från moderat och borgerligt håll. Man kunde höra att allt fler resonerade på detta sätt.
Nato-förespråkarna hävdar ofta att ett medlemskap i alliansen skulle på ett avgörande sätt stärka vår försvarsförmåga och bidra till stabilitet och säkerhet i Sveriges närområde. Det är givetvis rent nonsens, herr talman. Istället är det precis tvärtom.
Ett svenskt medlemskap skulle öka spänningarna i Östersjöregionen och riskera att rubba den geopolitiska balansen och därmed dra in Sverige i konflikter istället för att förhindra dem. Framförallt skulle ett Nato-medlemskap innebära att Sverige förkastar den av Karl XIV Johan införda grande strategy som framgångsrikt hållit oss utanför krig sedan 1814. Dessutom lever vi inte ens upp till de krav som ett medlemskap ställer eftersom vi avsätter alldeles för lite resurser till försvaret.
Vi sverigedemokrater är tydliga i vår inställning till stormaktsallianser och har varit det sedan partiet grundades. Vi anser att det är det viktigt att vi bibehåller vår suveränitet när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik. Som litet land måste vi förhålla oss till vår omgivning och ta nationellt ansvar för säkerheten i vår region och inte utsätta oss för risker i onödan.
Vårt alternativ för att trygga vårt lands säkerhet är istället att först och främst ha en egen försvarsmakt med ordentlig försvarsförmåga men också ett defensivt försvarsförbund med Finland, som skulle ge ett bra komplement till detta. Ett försvarsförbund med Finland skulle heller inte rubba den geopolitiska maktbalansen i vårt område. Sverige och Finland möter samma säkerhetspolitiska utmaningar med hänsyn till ländernas gemensamma geografiska läge. Sverige och Finland har därutöver starka kulturella och politiska band och en lång gemensam historia. Genom ett försvarsförbund höjs tröskeleffekten och nya strategiska djup skapas, vilket stärker ländernas försvarsförmågor. Ett sådant försvarsförbund är också något Nato-företrädare har uttalat sig positivt om och Ryssland har heller inte gett uttryck för en motsatt uppfattning.
Om de svenska Nato-ivrarna för ett ögonblick upphörde med att basera sina ställningstaganden på bristfälliga ideologiska analyser och istället basera dem på faktabaserade risk- och sårbarhetsanalyser skulle de snart inse att vi har rätt, som så många gånger förr. Tyvärr saknar flera av dem denna analysförmåga, vilket lyser väl igenom i den debatt som förts de senaste decennierna. Det som jag, som 23-åring, för 18 år sedan kunde förutspå har övriga partier uppenbarligen först nu insett. ”Ett nedrustat försvar tar åratal att bygga upp igen – den tiden har man inte vid ett krigshot i modern tid.”
Tack, herr talman.
