DEBATT Anförande i debatten om Sveriges medlemskap i Nato (2022/23:UU16) den 22 mars 2023.
Fru talman,
Den 24 februari förra året, befann jag mig i Wien på OSSE:s parlamentariska församlings vintermöte. Samma dag nåddes vi av uppgifterna om att Ryssland inlett en fullskalig invasion av Ukraina. Det blev en smått surrealistisk situation under mötet där ryska företrädare på fullaste allvar hävdade att de endast inlett en operation i syfte att avnazifiera Ukraina. Men för alla oss andra stod det omgående klart att Ryssland fullskaligt invaderat sitt grannland och satt hela den europeiska säkerhetsordningen ur spel. Världen förändrades över en dag.
Den 24 februari öppnades ett fönster som inte varit öppet sedan, skulle jag säga, under 1990-talet efter Sovjetunionens fall men som sedan stängdes några år in på detta sekel.
Skulle Sverige gått med i Nato tidigare menar jag att detta skulle ha skett under 1990-talet eller senast då våra baltiska grannländer gjorde det. För även om ryssarna utfärdade hot, som när den dåvarande ryska presidentens säkerhetspolitiske rådgivare Sergey Rogov 1996 sade att ”ett försök att få med någon före detta sovjetisk republik i en militärallians, som Ryssland inte är en del av, skulle utan tvekan ses som hotfullt och vid behov besvaras av militära krafter”, så visste vi att Ryssland i det skedet inte var kapabel att spänna musklerna. 2004 kunde därför de baltiska länderna bli Nato-medlemmar.
Men efter det, särskilt med den ryska invasionen i Georgien 2008 i minne, och före den 24 februari förra året skulle det enligt mig vara ett stort felsteg för Sverige att gå med i försvarsalliansen då hela den geopolitiska balansen i vår del av världen skulle ruckas och den säkerhetspolitiska stabilitet som för tillfället fanns i vårt omedelbara närområde skulle riskeras.
Ryssland kunde under Putins ledning rusta upp betydligt efter Sovjetunionens fall. För även om många av oss idag är positivt överraskade av deras tillkortakommanden i Ukraina, så uppvisade man redan genom invasionen av Georgien 2008 samt invasionen av Östra Ukraina och Krim 2014 att man inte längre respekterade den rådande säkerhetsordningen.
Redan 1999 varnade jag för den ryska utvecklingen. I en SD-publikation skrev jag då att [citat] ”det kan heller inte uteslutas att den politiska ledningen ersätts av röd-bruna krafter med politiska ambitioner som hotar vårt närområde eller kanske hela omvärlden. Osäkerheten är stor. Ett nedrustat försvar tar åratal att bygga upp igen – den tiden har v kanske inte den dagen det politiska läget förändras. Vår försäkring heter: Svenskt försvar!” [slut citat]
I slutet av samma år som jag skrev detta utsågs Putin som tillförordnad president av den då avgående presidenten Boris Jeltsin. Därefter vet vi hur det gick med Rysslands vägval och politiska utveckling. Det blev den politiskt röd-bruna ledning som jag varnat för.
Men inte ens då vaknade partierna i denna kammare. En 23-årig student, som jag då var, kunde alltså göra en bättre omvärldsanalys än dåvarande riksdagsledamöter här inne. För här fortsatte man att rusta ned den svenska försvarsförmågan och någon kallade till och med vårt försvar för ett ”särintresse”.
Tillgången på ordentlig analysförmåga har tyvärr varit en bristvara här i kammaren under lång tid. Allt för lång tid. Det finns partier här i riksdagen som under lång tid talat om ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen. De säger kanske idag att: ”Vi hade rätt hela tiden, för nu går vi ju med”. Men detta är fel. Just av de anledningar jag redogjort för.
Men sedan den 24 februari existerar dock ingen stabilitet och den geopolitiska balansen är ett minne blott. För mig innebar det en personlig omprövning efter att i många år debatterat med olika företrädare här i kammaren om varför det var en dålig idé för Sverige att ansluta sig till Nato. Men när världen förändras måste man vara beredd att ompröva sin politik och sina ställningstaganden. Två dagar efter den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina, den 26 februari, skrev jag på Twitter:
[citat] ”Det är nu är dags att överväga en svensk medlemsansökan till Nato – tillsammans med Finland. Att stå upp mot 2000-talets Hitler måste vara överordnat allt. Och att tydligt visa denna despot att han nu är slut är viktigt. Man kan välja skam eller krig. Den som väljer skam får ändå krig.” [slut citat]
Fru talman,
Den som, trots den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina och trots att hela den europeiska säkerhetsordningen satts ur spel, fortsatte vägra att ompröva sitt ställningstagande var dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist. Den 9 mars, alltså nästa två veckor efter invasionen, satt han i SVT:s 30 minuter och förklarade att han inte ändrat uppfattning i frågan om ett svensk Natomedlemskap.
Det skulle krävas att Sverigedemokraterna förklarade att man ville ha till stånd en omedelbar gedigen utredning i syfte att se vilka möjligheter som finns för ett svenskt agerande och vilka konsekvenser som en ändrad svensk säkerhetspolitik skulle innebära. Inom ramen för en sådan utredning ville man närmre analysera både hur ett Natomedlemskap skulle påverka Sverige i allt från försvarsförmåga och utrikespolitiska konsekvenser, liksom att se närmare på möjliga reaktioner av ett sådant beslut i omvärlden.
SD deklarerade också att det inte skulle uteslutas att det kunde vara viktigt att snabbt kunna fatta beslut om att ställa sig bakom en svensk ansökan om Nato-medlemskap och att det i så fall bör ske efter noggranna överväganden, tillsammans med Finland och utifrån att det är nödvändigt för att skydda Sverige mot angrepp.
I och med det svängde majoriteten i riksdagen och Socialdemokraterna var under galgen tvingade att också acceptera en svensk medlemsansökan såvida de inte skulle stå där tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet och vara emot en ny svensk säkerhetspolitisk inriktning.
Det är dock glädjande att Socialdemokraterna också till sist svängde i frågan och att vi nu har en stabil majoritet för ett svenskt medlemskap. Vi kan idag se framåt. Det stundande medlemskapet i Nato ger oss möjligheter att fortsätta fördjupa vårt försvarssamarbete med Finland, men också med Norge och Danmark. Försvarsmakten och civilförsvaret ska fortsätta sina gedigna arbeten med att förbereda organisationerna för både värdlandsstöd men också för samverkan och interoperabilitet med andra länders försvarsmakter.
Nu kommer det förmodligen med stor sannolikhet bli så att Finland går in före oss in i Nato, men vi är redo strax bakom.
Och när den ryske säkerhetspolitiske rådgivaren Sergey Rogov 1996 försökte skrämma tidigare sovjetiska republiker att ansluta sig till Nato förstod han nog inte att Rysslands eget agerande inte bara skulle få tidigare sovjetiska republiker att ansluta sig utan även Sverige och Finland. Det ligger faktiskt något i när man skämtsamt belönar den ryske diktatorn Vladimir Putin som årets medlemsrekryterare till Nato.
Avslutningsvis vill jag yrka bifall till betänkandet och avslag på reservationerna.
Tack!
