DEBATT Björns anförande i debatten i riksdagen om fortsatt svenskt deltagande i den militära utbildningsinsatsen i Irak den 5 december 2018.
Herr talman,
Som jag sade i förra debatten i ärendet kring insatsen i Afghanistan är vår grundläggande inställning att när det gäller internationella insatser skall dessa ske i FN:s regi eftersom vi ser FN som det primära samarbetsorganet för att hantera konflikter och värna fred och säkerhet. Jag sade också att det givetvis finns behov att emellanåt frångå denna princip. Insatsen i Irak är ett sådant undantag. Insatsen sker efter inbjudan av Iraks regering och har folkrättsligt mandat. Kampen mot terrorsekten Islamiska staten har varit överordnad och därför har vi också stött denna insats från början och gör det även nu under vissa premisser.
Vårt lands stöd till Irak i kampen mot IS har varit mycket uppskattat och relationen mellan Sverige och KRG-regionen samt Peshmerga är mycket god. De utbildningsinsatser som vårt land bidragit med har dels inneburit en ökad möjlighet för humanitärt stöd till civila i landet, dels en ökad möjlighet till självförsvar när terrorister har slagit till. Sverigedemokraterna är i grunden positiva till den här sortens arbete och menar att de svenskar som tjänstgjort i landet förtjänar ett stort tack för sin insats.
Insatsen har av flera skäl främst riktats till området kring KRG-regionens huvudstad Erbil och den kurdiska regionen snarare än till övriga Irak. KRG-regionen har märkt ut sig med en förhållandevis god demokratisk och ekonomisk utveckling, samt som en av de främsta och mest effektiva krafterna mot Islamiska staten.
Kurderna har också uppskattat det svenska bidraget. När jag i maj månad förra året besökte Erbil var detta ett tydligt budskap. Våra soldater har gjort och gör skillnad!
Den senaste tiden har Islamiska staten tryckts tillbaka, de kontrollerar inte längre något markområde i anslutning till KRG-regionen. Däremot har IS-celler slagit till i flera områden, varför vi menar att det fortsatt finns skäl till att bidra med utbildning till Peshmergastyrkor i Irak. Vi har även tvingats se ökade slitningar inom Irak, vilket är mycket oroväckande.
Den irakiska regeringen har, trots diplomatiska medlingsförsök från KRG-regionen, valt att angripa och inta tidigare KRG-kontrollerade områden. I dessa anfall, som i stor utsträckning bestått av Iranstödda shiamiliser, har man använt sig av amerikanska stridsvagnar och materiel ämnade att bekämpa IS och andra terrorgrupper.
Det är därmed tydligt att det är fullkomligt orimligt att Sverige ska bidra till att stötta en regering som använder sig av internationellt stöd för att slå mot den egna befolkningen. Efter det senaste valet är det också tydligt att de två största partierna i landet är radikala shiamuslimska partier, vars väpnade grenar gjort sig skyldiga till omfattande krigsbrott. Iraks styre har även mycket goda relationer till Iran, som också fått ett allt större inflytande i landet.
Med tanke på de omständigheter som råder finns det ingen anledning att fortsätta den riktning man i dagsläget slagit in på. Det svenska militära bidraget genom utbildningsinsatsen i Irak bör, enligt vår mening, enbart riktas till KRG-regionen under förutsättning att stödet används som det är tänkt och att KRG fortsätter att försöka lösa den nyuppkomna krisen med irakiska regeringen med diplomati.
Stödet ska vara ämnat att bekämpa Islamiska staten och säkra sitt självförsvar idag och framgent. De svenska militära utbildningsinsatserna ska inte gå till trupper som direkt eller indirekt kontrolleras av det irakiska styret i Bagdad. Bidraget ska riktas till KRG-regionen under förutsättning att styret i KRG respekterar och skyddar minoriteter samt fortsätter arbetet med att bygga vidare på diplomatin.
När IS intog stora delar av Nineveslätten i norra Irak flydde de kurdiska styrkorna och den irakiska armén, vilket fick katastrofala följder för lokalbefolkningen som huvudsakligen består av kristna och yezidier.
Den kristna och yezidiska befolkningen lämnades åt sitt öde vilket fick horribla konsekvenser, vilka närmast kan liknas vid ett folkmord. FN:s råd för de mänskliga rättigheterna konstaterade också i en resolution i september 2014 att IS övergrepp kan utgöra brott mot mänskligheten och krigsbrott.
Händelserna under 2014 visar tydligt att den kristna och yezidiska befolkningen, även om de fått ett viktigt stöd av de kurdiska peshmergastyrkorna under konfliktens gång, inte haft några garantier om stöd från utomstående styrkor.
Eftersom politiken i Irak är starkt etniskt betonad är det viktigt att alla befolkningsgrupper har möjlighet att få skydd från militära styrkor. Därför behöver koalitionen även stödja bygget av kristna, och i den takt sådana bildas yezidiska, självförsvarsgrupper.
Kristna och yezidier är bland de svagaste minoriteterna i landet, och deras möjlighet till självförsvar är en förutsättning för skapandet av den autonoma provins som Iraks regering utlovat.
Herr talman,
FN:s expert på minoritetsfrågor har betecknat utvecklingen för området som förödande och oåterkallelig.
I kölvattnet av den irakiska militärens offensiv våren 2015 har det även rapporterats om grova övergrepp mot den sunnitiska befolkningen. Kriget har skapat en, på vissa platser, mycket allvarlig humanitär situation, och i nuläget är 11 miljoner människor i behov av humanitärt stöd samtidigt som Ochas sammanställning visar att hjälporganisationer sammanlagt efterfrågar ungefär 3 miljarder kronor för att hantera situationen.
Jämför detta med att de nyanlända kommer att kosta de svenska skattebetalarna mer än 60 miljarder kronor, enligt uppgifter från Statskontoret.
Vi anser att regeringen bör använda Sveriges begränsade resurser där de gör mest nytta och kraftigt öka stödet till humanitära insatser i krisens närområde.
Detta var också precis vad de kurdiska företrädarna efterlyste under mitt besök i KRG. Ministern med ansvar för utrikesrelationer, Falah Mustafa Bakir, var tydlig med detta efter en fråga om vad vi i Sverige kan bistå med. Han sa, precis som vi sverigedemokrater i åratal sagt, att det är bättre att vi hjälper flyktingarna där nere än att de skall ta sig till Europa och slutligen Sverige då det kostar så mycket mer att hjälpa dem i Sverige med vår levnadsstandard.
Vi kan hjälpa så många fler där nere.
Men jag kan, herr talman, konstatera att utskottet väljer att avslå vårt förslag om just att öka de humanitära insatserna i konfliktområden. Detta beklagar jag givetvis.
Men det handlar inte bara om att öka de humanitära insatserna. För att utbildningsinsatsen skall kunna stödja styrkorna på ett ändamålsenligt sätt menar vi att man bör bredda den genom att regeringen utreder behov av och möjligheter till materiellt stöd.
Det är viktigt i sammanhanget att betona att det inte handlar om krigsmateriel för strid utan annat specialiserat, materiellt stöd. Sådant stöd skulle kunna handla om kommunikations- och sjukvårdsutrustning, mobila internetanslutningar och datorer.
Vid besöket i Erbil i maj förra året framkom just behovet av materiellt stöd. När vi var ute på fältet och tog del av hur de svenska soldaterna tränade de kurdiska peshmergaförbanden ibland annat sjukvård framkom bristen hos peshmerga på ordentlig sjukvårdsutrustning.
De tränade visserligen på att lägga tryckförband med västerländsk utrustning men eftersom det är mest sannolikt att de inte kommer att ha tillgång till detta på fältet fick de även öva med trasor och pinnar, som antagligen kommer vara det som de har tillgång till.
Likaså framkom att många av dessa unga soldater fått köpa sina egna uniformer och kängor då det saknas resurser.
Jag hade hoppats att fler i utskottet med egna ögon och öron kunde på plats få ta del av det behov som föreligger om just materiellt stöd. Men tyvärr har utskottet valt att avslå vårt förslag om detta.
Avslutningsvis, herr talman,
Terrororganisationen Islamiska staten har nu fördrivits från området, men en stor del av infrastrukturen och många bostäder är lagda i ruiner. Trots detta vill många människor flytta tillbaka till sina hem och försöka bygga upp ett liv igen. Hus, kyrkor, sjukhus, skolor, vägar, elektricitet och det mesta av infrastruktur behöver dock återuppbyggas.
Utöver detta kämpar de syrianer, assyrier, kaldéer m.fl. grupper som bor i området för att få behålla sin identitet. De flesta talar fortfarande arameiska, det språk man talade i det assyriska riket, men i takt med att den kristna gruppen blir mindre finns också en risk för att språk, kultur och deras identitet hotas.
Regeringen bör stötta minoriteterna som bor på Nineveslätten att behålla sin identitet, samt bidra till återuppbyggnaden efter islamisternas fruktansvärda härjningar, samt stödja de självförsvarsstyrkor som ger befolkningen skydd och trygghet. Att återbyggnad av området nu sker är av yttersta vikt för att förebygga nya konflikter.
Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation, reservation 2.
Tack!
