ÅTERVANDRING Anförande i Kristianstads kommunfullmäktige angående motion om utredning om åtgärder för att underlätta för återvandring.
Herr ordförande,
Kristianstad kommun har under många år varit en stor mottagare av invandrare och flyktingar. Detta har tyvärr resulterat i att kommunen idag har stora och svåra utmaningar.
Två av områdena i staden betraktas idag som utsatta områden, på gränsen till särskilt utsatta. Det är i högsta grad anmärkningsvärt att en kommun av Kristianstads storlek har två sådana områden, men det är en följd av den stora flyktinginvandring till kommunen som skett under förhållandevis kort tid.
Likaså har den stora invandringen till kommunen resulterat i att kommunens ekonomi är ansträngd och detta får givetvis konsekvenser för alla kommunens verksamheter.
Vi anser att situationen varken är socialt eller ekonomiskt hållbar. Kristianstad kommun klarar inte mer mottagning utan istället måste flödet vridas åt andra hållet.
Kombinerat med högre krav på att de invandrare som tänker bo kvar i vårt land och kommun skall anpassa sig till det svenska samhället vill vi stimulera till ökad, frivillig återvandring. Det är vår övertygelse att många invandrare vill återvända till sina hemländer och det är därför viktigt att politiken skapar förutsättningar för ordentlig handläggning och uppföljning.
Herr ordförande,
För många migranter blir livet i Sverige inte vad de hoppats. Människosmugglarnas affärsmodell bygger inte sällan på löften, lögner och överdrifter om vad migranter kan förvänta sig. Kunskapsläget om svensk kultur, hur det svenska samhället fungerar och vilka kompromisser som personer från kulturellt avlägsna länder tvingas till i Sverige är inte sällan bristfälligt. Möjligheten till egen försörjning för asylsökande är statistiskt sett liten.
Det faktum att många asylsökande aldrig finner sin plats i Sverige speglas också av statistiken över utflyttningar och frivilligt återtagande av asylansökningar. Under de senaste tio åren har tiotusentals personer valt att återvända till Irak, Iran och Somalia, medan ytterligare tiotusentals har rest i motsatt riktning. Antalet som frivilligt återtar sina asylansökningar har också ökat kraftigt och uppgick 2016 till 5 800 och mellan 2012 och 2018 återtog sammanlagt över 18 000 personer sina ansökningar.
Anledningen till att asylsökande väljer att återvända är sannolikt samma skäl som varför man väljer att lämna sina hem. Det huvudsakliga skälet för 7 av 10 irreguljära migranter som reser genom exempelvis Libyen är ekonomiskt.
FN:s flyktingorgan UNHCR sammanfattar det på följande sätt: ”Några av de viktigaste frågorna som gör att respondenterna reser till Libyen är ekonomiska: brist på försörjning, svårigheten att hitta inkomstgenererande aktiviteter, behovet av att försörja sin familj och förbättra sin materiella situation. Detta gäller flyktingar och invandrare längs västra samt östra vägarna genom Libyen.”
När förhoppningarna om arbete och goda inkomster inte infrias väljer sannolikt många att återvända. Vi är säkra på att långt fler personer än idag skulle vilja återvända, men att de behöver viss hjälp. Eftersom asylsökande som tillhör gruppen med låg integrationspotential belastar den offentliga ekonomin i Sverige med 3 miljoner kronor per person så innebär varje krona som satsas på återvändande också en enorm offentligfinansiell besparing.
I riksdagen har vi därför i vårt budgetförslag föreslagit en återvandringsmiljard för att upprätta en hjälpmekanism för personer med uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap som önskar återvända. Hjälpen kan exempelvis bestå av utbildning för barn eller vuxna, stöd för att hitta arbete eller starta företag, för att ordna bostad eller andra praktiska omständigheter. Mekanismen ska vara flexibel och anpassa stödet till den sökandes behov, men hålla sig inom OECD:s regelverk för bistånd genom att endast finansiera kostnader i mottagarlandet. Därmed kombinerar vi återvandring med bistånd.
Detta är också något som en förstudie[1], som gjordes av Göteborgs stad 2014, trycker på. I denna förstudie djupintervjuades migranter från Kosovo, irakiska Kurdistan och Somalia/Somaliland för att diskutera återmigration, och deras egna planer eller drömmar, vad som lockar och vad som hindrar. Intervjuerna följdes sedan upp med undersökningar av förutsättningar och möjligheter för återvändande i tre länder. Slutresultatet från förstudien är att det finns en potential och en möjlighet att stödja återvandring genom att stödja personer som önskar starta eget i sina ursprungsländer. Det finns mycket att göra också för att underlätta för dem att få jobb i hemlandet. Enligt förstudien skulle ett projekt med dessa inriktningar kunna bidra till att personer, som saknar en tillfredsställande etablering på den svenska arbetsmarknaden, blir självförsörjande.
I Kristianstad har, vad jag vet, inte någon undersökning gjorts, men man kan nog anta att om så varit fallet hade resultatet blivit något liknande det i Göteborg.
Herr ordförande,
Idag finns det ett statligt återvandringsbidrag att söka för de som vill återvandra. Förutom ett bidrag för resekostnader kan man även få bidrag i kontanter, vilket uppgår till högst 10 000 kronor för varje vuxen person och högst 5 000 kronor för varje barn under 18 år. En familj kan sammanlagt få högst 40 000 kronor i kontanter.
Vi anser att det vid sidan av det statliga återvandringsstödet också bör utredas om ett kommunalt återvandringsbidrag kan införas. En sådan utredning bör också innefatta inrättandet av en återvandringshandläggare vars uppgifter är att bistå i återvändandeprocessen och följa upp de återvändandes situation under den första tiden i hemlandet samt motverka fusk med återvandringsbidrag.
För även om det är, vilket Arbete och välfärdsförvaltningen mycket riktigt påpekar i sitt svar på motionen, Migrationsverket som idag har i uppdrag att underlätta för flyktingar och andra skyddsbehövande med uppehållstillstånd som frivilligt vill återvandra till sina hemländer, så menar vi på att kommunen skulle kunna bistå med handläggare. En sådan handläggare skulle dessutom kunna delas med andra grannkommuner för att hålla kostnaderna nere.
Vi menar också att kommunen bör genom informationskanaler och kampanjer öka medvetenheten kring vilka möjligheter som finns vid återvandring. Här kan man bara konstatera att Migrationsverkets information är bristfällig eftersom man inte marknadsför den.
Herr ordförande,
Att bara, som den politiska majoriteten här i Kristianstad anför i sitt svar från kommunstyrelsen, hänvisa till Migrationsverket är att göra det väldigt enkelt för sig för att slippa att själva ta ansvar. Det är vår kommun som brottas med problem och har en mycket ansträngd ekonomi. Att då inte ens vilja utreda denna fråga, som med all sannolikhet att lett till besparingar i flera olika perspektiv såväl ekonomiska som sociala, är ytterst beklagligt. Jag kan bara konstatera tafattheten hos den politiska ledningen när det gäller vår kommuns utmaningar.
Jag yrkar bifall till motionen.
Tack, herr ordförande.
BJÖRN SÖDER (SD)
[1] Migration och arbete – En studie av möjligheter och hinder i Kosovo, irakiska Kurdistan och Somalia/Somaliland baserad på göteborgares berättelser. Göteborgs Stad. Social resursförvaltning. Integrationscentrum. 2014
