NATO-PF NATO (North Atlantic Treaty Organization) har, liksom många andra internationella organisationer, en parlamentarisk församling knuten till sig. Natos parlamentariska församling (NATO-PF) är ett forum för parlamentariker från Natos medlemsländer och associerade medlemmar. NATO-PF i sin nuvarande form började 1967–1968 och församlingen arbetar med försvars- och säkerhetspolitiska frågor i ett brett perspektiv. Dess verksamhet syftar till att skapa förståelse bland Natoalliansens parlamentariker för de säkerhetsutmaningar som samarbetet konfronteras med. Den följer Natos agenda med aktuella frågor och verksamheten präglas av Natos politiska prioriteringar och mål. Den svenska delegationen är sedan 2003 associerad medlem.
Rose-Roth-programmet för samarbete med parlamenten i Central- och Östeuropa (CEE) inleddes 1990 på initiativ av NATO-PF:s president, den amerikanske kongressmannen Charlie Rose (DEM), och den amerikanske senatorn Bill Roth (REP).
Programmets ursprungliga mål var att hjälpa partnerländerna i Central- och Östeuropa att ta sig igenom den utmanande övergångsprocessen till demokrati efter Berlinmurens fall, vilket innebar genomförandet av svåra politiska och ekonomiska reformer.
Programmet har sedan dess utvecklats och syftar idag till att öka parlamentens medvetenhet, bygga kontakter och ge erfarenheter och expertis. Särskild uppmärksamhet ägnas åt att främja principen om den demokratiska kontrollen av väpnade styrkor och utvecklingen av en effektivt parlamentariskt tillsyn över försvar och militär.
NATO-PF håller två till tre Rose Roth-seminarier per år. Vid dessa seminarier träffas parlamentsledamöter från NATO-medlemmar och partnerländer med regeringstjänstemän, företrädare för NATO och andra internationella organisationer, samt experter från universitet, tankesmedjor och icke-statliga organisationer för att diskutera specifika säkerhetsfrågor av gemensamt intresse.
Genom att samla parlamentariker från NATO-länder med sina motsvarigheter i icke-medlemsländer bidrar Rose Roth-seminarierna till att skapa ett partnerskap och samarbete på lagstiftningsnivå. De bidrar också till att förbättra den ömsesidiga förståelsen av olika problem och perspektiv.
Den 25-26 april hölls det etthundrade Rose Roth-seminariet i Bryssel. Från Sveriges sida deltog undertecknad. Eftersom det var ett sorts jubileum ägnades också öppningssessionen i NATO-högkvarteret åt att hylla de båda initiativtagarna Charlie Rose och Bill Roth och ge en tillbakablick över hur det hela började.
Jag skall i ärlighetens namn säga att vid många av liknande arrangemang jag deltagit i har det emellanåt varit mycket intressant och emellanåt mindre, vilket gjort att man då passar på att svara på e-post och arbeta på annat sätt. Men, och jag vet inte om det beror på att jag är ny i detta sammanhang, denna dag fångade min uppmärksamhet fullständigt. Att dagens program endast bestod av paneldiskussioner gjorde inget. De var otroligt bra avvägda och hade mycket intressanta ämnen och bra blandning av deltagare.
Den första sessionen handlade om framväxten av det nya Europa efter murens fall och hur nya länder anslöt sig till NATO. Deltagare var Robert Hunter, tidigare NATO-ambassadör för USA, Jan Petersen, tidigare norsk utrikesminister och medlem i NATO-PF, och Witold Waszczykowski, tidigare polsk utrikesminister. För att acceptera nya medlemmar var budskapet tydligt, enligt Hunter. Det avgörande för medlemskap är att man inte bara konsumerar säkerhet utan också producerar, som han uttryckte det. Man diskuterade vidare hur NATO hade resonerat kring anslutning av nya medlemmar och att det fanns motstånd inom organisationen mot utvidgning redan då.
Den andra sessionen fokuserade på den parlamentariska dimensionen av utvidgningen och kring Rose-Rothprogrammet. Deltagare i denna diskussion var Simon Lunn, tidigare generalsekreterare för NATO-PF, Ian Brzezinski, Atlantiska Rådet, Karsten Voigt, tidigare president för NATO-PF, och Rasa Jukneviciene, tidigare litauisk försvarsminister och tidigare president för NATO-PF.
Efter lunchen och givande samtal med delar av den serbiska delegationen var det dags för den tredje sessionen, som handlade om NATO:s ”Open door Policy”. Deltagare i diskussionen var Alejandro Alvargonzález, assisterande generalsekreterare för politiska frågor och säkerhetspolitik i NATO, Borys Tarasyuk, tidigare ukrainsk utrikesminister, Giorgi Baramidze, tidigare vice utrikesminister i Georgien, Asim Sarajlic, parlamentsledamot i Bosnien-Herzegovina, och Ojars Eriks Kalnins, ledare för den lettiska delegationen till NATO-PF.
Här kunde man notera den frustration som råder hos georgierna och ukrainarna över att inte vara medlemmar i NATO. Enligt Giorgi Baramidze var frågan om Georgiens NATO-medlemskap uppe på dagordningen strax före den ryska invasionen 2008 och Baramidze hävdade att dåvarande georgiska presidenten Mikheil Saakashvili hade sagt till NATO att om organisationen inte låter Georgien bli medlem kommer Ryssland att invadera landet inom kort, vilket också som bekant skedde.
Den 3 april hade nämligen NATO meddelat att Georgien och Ukraina hade chanser att i framtiden bli medlemmar i alliansen. Detta ledde till att Ryssland i juni varnade Georgien för att närma sig NATO och i juli flög ryska plan in i georgiskt luftrum för att visa att man menade allvar. Den 7 augusti tågade ryska trupper in i Sydossetien och ryskt flyg attackerade mål i Georgien.
Den sista sessionen för dagen handlade om när medlemskap i NATO inte är aktuellt och NATO-partnerskap med icke ansökande stater. Deltagare var Dennis Sammut, direktör för LINKS, James Mackey, ansvarig för Euro-Atlantiskt och globalt partnerskap i NATO, och Jean-Michel Boucheron, tidigare vice president i NATO-PF. Det framkom att man idag har mer individanpassade och bilaterala partnerskapsprogram istället för som tidigare när man använde sig av större format i multilaterala sammanhang. Men deltagarna betonade vikten av att vara flexibla för att kunna hitta lämpliga partnerskap med olika länder i framtiden.
Första sessionen den andra dagen, som hölls i det belgiska representanthuset, handlade om relationen mellan NATO och Ryssland på temat ”Hur kom vi fram till var vi är idag?” I diskussionen deltog Robert Pszczel, senior officer hos NATO med ansvar för Ryssland och Västra Balkan, James Sherr, senior fellow vid Estniska utrikespolitiska institutet, Konstantin Eggert, rysk journalist på Deutsche Welle, och Roland Freudenstein, policydirektör hos Wilfried Martens Centre.
Självkritiken för hur NATO agerat efter Sovjetunionens kollaps var påtaglig och man erkände att många misstag begåtts. James Sherr berättade om hur Ryssland med Boris Jeltsin i spetsen velat utradera skillnaderna mellan öst och väst men när NATO och EU började sina utvidgningsprocesser och Rysslands grannländer, som tidigare varit delstater i Sovjetunionen, ville annat än Ryssland slog detta hårt mot Ryssland som helt plötsligt såg sin intressesfär vara hotad och de ryska reaktionerna var ett faktum. ”Först såg man Ryssland som en strategisk partner, sedan en svår partner och därefter som en mycket problematisk partner”, uttryckte Sherr det.
Diskussionerna under sessionen vittnade också om de olika synsätt som även finns inom NATO för hur man skall agera gentemot Ryssland. Medan vissa i panelen pratade om hårdare tag för att inte uppvisa svaghet varnade andra deltagare bland åhörarna för att stöta bort det ryska folket eftersom det finns en framtid för Ryssland även efter Putin. Det blev ganska klart att länder inom och utom den ryska ”intressesfären” har olika uppfattningar om hur man skall bemöta Ryssland.
Sista sessionen på seminariet handlade om diskussioner med åhörarna om utsikterna för det parlamentariska engagemanget med NATO-partner och framtiden för Rose Roth-programmet. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att delta i detta då jag var tvungen att bege mig på grund av den rådande SAS-strejken som gjorde att jag fick boka om mitt flyg hem.
BJÖRN SÖDER
