MINORITETER En ambassadör företräder sitt lands regering och har också till uppgift att förse sin regering med faktabaserad och inte känslobaserad information. Därför gör det mig både förbryllade och orolig när jag läser Israels Sverigeambassadör Ilan Ben-Dovs uttalande i Aftonbladet den 4 juli angående mitt stöd till Sveriges erkända minoriteter. Ben-Dov anser det vara oacceptabelt, skandalöst och oroande men grundar sina uttalanden på felaktig information och vinklingar gjorda av mina politiska motståndare för att passa in i deras berättelse om mig och mitt parti.
Ben-Dov, som representerar ett land där nationstillhörighet verkligen är ett vedertaget begrepp, borde rimligen vara väl bekant med detta. Det kan dock vara på sin plats med klargörande. En gång för alla.
För det första råder det i den pågående debatten här i Sverige uppenbarligen viss förvirring när det gäller nationsbegreppet. En nation kan i en geopolitisk betydelse visserligen relatera till begreppet stat, men grundbetydelsen relaterar till föreställning om folk, dvs en grupp som förenas genom en gemensam identitet. När man talar om nationer så är det alltså olika folkgrupper man refererar till. Nation och stat är alltså inte samma sak på samma sätt som nationstillhörighet och medborgarskap inte heller är samma sak.
Jag och mitt parti är för en öppen svenskhet. Med det menar vi att människor med olika etniciteter och ursprung kan bli en del av den svenska nationen då vi definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur.
Den 2 december 1999 fattade Sveriges riksdag beslut om att erkänna fem nationella minoriteter i Sverige. Gemensamt för dessa minoriteter är att de har befolkat Sverige under lång tid och att de utgör grupper med en uttalad samhörighet. De har även en egen religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet. De fem erkända nationella minoriteterna i Sverige är judar, romer, samer (som även är ett urfolk), sverigefinnar och tornedalingar. Dessa fem minoriteter utgör alltså, vid sidan om den svenska nationen, egna nationer inom staten Sverige.
”De historiska minoriteter i Sverige som berörs av regeringens förslag beskrivs i propositionen under rubrikerna samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Minoriteternas närvaro i Sverige redovisas översiktligt i ett historiskt perspektiv. Likaså omtalas de språkliga och kulturella förhållanden genom vilka minoriteterna skiljer sig från majoritetsbefolkningen och deras strävanden att behålla sin särart. Som minoriteternas språk omtalas samiska, finska, tornedalingarnas språk meänkieli, romani chib och i fråga om judarna vid sidan av hebreiskan även jiddisch”, står det att läsa i riksdagens betänkande som antogs. Det görs alltså tydlig distinktion mellan majoritetsbefolkningen och de nationella minoriteterna.
I tidningen Fokus den 18 juni i år skriver skribenten Johan Hakelius mycket riktigt att ”det finns ett stort mått av hyckleri bland de politiker som försöker äta kakan och ha den kvar: som både insisterar på att samer är svenska och insisterar på att de ska ha särskilda rättigheter, baserade på att de inte är svenskar.”
Representanter från minoritetsnationerna har också i flera olika sammanhang gått ut och deklarerat att de inte är svenskar. Den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén säger i SVT den 16 december 2014 att han blir ”personligen nästan mer bekymrad när alla andra partier från höger till vänster tar debatten och säger att samer är svenskar – för det är vi inte. Det är därför vi har ett Sameting, rätt till att ha undervisning och utbildning på samiska och det är därför vi har särskilda rättigheter till landområden och naturresurser.” Han menar vidare att det i grund och botten är farligare argument att säga att samer är svenskar. ”Därför att det i leder till assimilering och i slutändan till att den samiska kulturen försvinner.”
I Jerusalem Post skriver Annika Hernroth-Rothstein, politisk rådgivare, författare och aktivist, den 4 januari 2015: ”Du förstår, jag är inte svensk, jag är judisk. Jag är en del av det judiska folket som råkar vara en medborgare i Sverige. Jag betalar mina skatter och jag följer lagarna, men det gör mig inte till svensk, och jag har inte någon önskan att någonsin hävda den titeln. I stället värderar och skyddar jag min judiska identitet och det är med stolthet att jag bekräftar det genom handling, tro och tradition. Så varför upprördheten? Björn Söder säger att judarna är ett folk, inte bara en religion, och att det finns gemensamma egenskaper som språk, historia, lojalitet och kultur som knyter oss samman och utmärker oss.”
I en artikel i tidningen Samtiden den 7 januari 2015 intervjuas Stefan Ritter, svensk jude och stockholmare. Han säger bland annat: ”Vad Björn Söder sagt om oss judar är helt korrekt. Jag har inga problem med det. Vad Björn Söder menade var att de fem nationella minoriteterna, däribland vi judar, har en särskild status som innebär att vi kan upprätthålla våra språk och vår kultur. Det är väl bra, även om det finns få som talar jiddisch idag. Men att ytterligare 25 minoriteter skulle få samma ställning blir omöjligt, det var vad Björn Söder menade.”
Varför har jag då lyft dessa frågor? Jo, därför att Sverigedemokraterna anser att dessa erkända minoritetsnationer skall undantas från allmänna assimileringssträvanden. De skall alltså kunna bibehålla sina egna identiteter och tillhörighet till den erkända minoritetsnationen.
Jag har aldrig – och jag säger aldrig – påstått att en same eller jude inte också kan vara svensk i nationstillhörigheten. På individnivå finns det givetvis människor som i olika grad känner tillhörighet till olika nationer. En del gör kanske en resa och håller på att lämna den tidigare nationstillhörigheten för att uppgå i den nya, medan andra befinner sig statiskt mellan nationstillhörigheterna. Det är inte min uppgift som politiker att definiera vad enskilda individer känner sig som, utan det är upp till individerna själva. Jag har själv ingifta släktingar som härstammar från andra nationer men som inte definierar sig som annat än tillhörande den svenska nationen.
Men de som inte vill lämna sin tillhörighet i den erkända minoritetsnationen skall inte heller behöva göra det för att leva i vårt land. Både jag och Sverigedemokraterna står bakom det erkännande som riksdagen beslutade om 1999.
Om Ben-Dov följt mitt politiska arbete i riksdagen skulle han också vara väl bekant med mitt politiska engagemang för staten Israel och det judiska folket. Därför borde hans oro istället riktas mot dem som förvrängt det jag sagt och det jag står för. Han, som ambassadör, borde givetvis också vara mer noggrann med att kontrollera fakta, till exempel genom ett samtal med undertecknad, innan han gör uttalanden. Jag kommer av denna anledning att bjuda in Ilan Ben-Dov till ett samtal för att klargöra mina åsikter och stilla hans oro.
BJÖRN SÖDER (SD)
