GEORGIEN Idag är det 15 år sedan som Ryssland den 8 augusti 2008, utan hänsyn till de grundläggande normerna och principerna i internationell rätt, FN-stadgan och Helsingfors slutakt, inledde sin invasion av Georgien på land, till sjöss, med flyg och via cyberrymden – vilket gav bestående avtryck på den europeiska säkerhetsarkitekturen.
Det är kanske lätt att idag, med berättigat omfattande fokus på Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, glömma bort att det hela började redan för 15 år sedan när Georgien blev mål för den ryska aggressionen. Nio av tolv georgiska regioner utsattes för ryska flygbombningar och mer än 30 städer och byar, inklusive Tbilisi och Kutaisi, besköts av ryska strategiska bombplan och militära flygplan. Klusterbomber och andra typer av förbjudna vapen användes. Som ett resultat dödades och sårades hundratals civila och militärer. Tusentals civila tvingades på flykt och anslöt sig till den halv miljon internflyktingar och flyktingar som redan fanns i Georgien efter att tidigare ha blivit utvisade under vågor av etnisk rensning. 53 georgiska byar i och runt Tskhinvali-regionen/Sydossetien rensades och förstördes helt. 35 000 hus som tillhör etniska georgier brändes och förstördes avsiktligt.
I augusti 2008 tog Ryssland dessutom kontroll över fem dalar och 125 byar i Georgien. Även om den ryske presidenten den 12 augusti 2008 undertecknade det EU-medierade vapenstilleståndsavtalet och Ryssland var tvungna att dra tillbaka alla sina militära styrkor till förkrigspositionerna, fortsatte Moskva luftbombardemang över hela Georgiens territorium och två veckor efteråt beslutade Kreml att erkänna den så kallade självständigheten i Georgiens odelbara regioner Abchazien och Tskhinvali-regionen/Sydossetien. Allt detta var en oöverträffad attack mot grunden för den regelbaserade internationella ordningen, en uppenbar kränkning av folkrättens grundläggande normer och principer och ett stort slag mot FN-stadgan och Helsingforsslutakten som definierar reglerna för multilateralism och internationell fred.
Efter slutet av det kalla kriget var den ryska aggressionen 2008 Rysslands första försök att rita om suveräna gränser i Europa och starta angrepp mot hela det demokratiska samfundet, vilket tydliggjorde att Moskva främjar den så kallade ”nya ordningen”, ”nya verkligheten” och utmanade hela den europeiska säkerhetsordningen och använde alla tillgängliga hybridkrigsverktyg i sin arsenal.
Rysslands invasion och olagliga ockupation av de georgiska regionerna Abchazien och Tskhinvali-regionen/Sydossetien var bara en början på Kremls långtgående strategi. Åren efter följdes av Rysslands liknande aggressiva scenario på Krim och östra delarna av Ukraina och den 24 februari i år gick Ryssland till fullskaligt angrepp mot Ukraina i syfte att ta hela landet och störta den ukrainska regeringen.
Det är uppenbart att Ryssland 2008 uppfattade bristen på avgörande och konsoliderat svar från det internationella samfundet som ett slags grönt ljus och, med tanke på den låga prislappen för landets olagliga handlingar, utvidgade målområdet långt bortom Ukraina och till och med östliga partnerskapsregionen. Idag kan vi spåra de ryska hybridkrigsverktygen över hela det europeiska och euroatlantiska området som angriper själva kärnan i internationell säkerhet och stabilitet. Dessa sträcker sig från riktade mord, cyberattacker, desinformationskampanjer och propagandamaskiner till paramilitära och militära manövrar men nu också fullskaliga krig.
Den 21 januari 2021 avgjorde Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, Europadomstolen, domen i målet angående den väpnade konflikten mellan Georgien och Ryssland i augusti 2008 och dess konsekvenser, och fastställde det rättsliga faktum att Ryssland har ockuperat och utövat effektiv kontroll över Georgiens regioner i Abchazien och Tskhinvali-regionen/Sydossetien efter det EU-medierade avtalet om vapenstillestånd den 12 augusti 2008. Domstolen i Strasbourg fann Ryssland ansvarigt för brott mot flera bestämmelser i den europeiska mänskliga rättighetskonventionen, inklusive för dödande, tortyr, misshandel och godtyckligt frihetsberövande av georgiska civila och militär personal, plundring och bränning av georgiska hem, etnisk rensning och omänsklig behandling av georgier riktade som en etnisk grupp och berövande av rätten för internflyktingar och flyktingar att återvända till sina hem.
Den 30 juni förra året utfärdade Internationella brottmålsdomstolen en arresteringsorder för de krigsförbrytelser som begicks under Rysslands militära aggression 2008, men också en uppmaning till Ryssland att verkställa domen från Europadomstolen samt att samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen.
I åratal har Ryssland spridit desinformation om kriget i augusti 2008 i ett försök att ta avstånd från konflikten och frånsäga sig sitt ansvar. I detta ljus väger Europadomstolens dom extra tung, eftersom Rysslands ansvar i kriget 2008, dess ockupation och effektiva kontroll över två georgiska regioner inte längre bara är en politisk bedömning, utan utgör ett juridiskt fastställt faktum. Beslutet beskriver uttryckligen den verkliga graden av Rysslands juridiska ansvar och tar bort möjligheten att ytterligare manipulera.
Det råder ingen tvekan om att domen är ett viktigt rättsligt instrument i processen för fredlig konfliktlösning. Det bör också fungera som en ryggrad för konsolidering av internationella ansträngningar för att driva Ryssland att fullgöra sina internationella skyldigheter och stoppa olaglig ockupation av två georgiska regioner.
Under de senaste 15 åren, sedan kriget i augusti 2008, har Georgien och dess folk bemött alla former av Moskvas pågående hybridkrig, genom att kombinera konventionella såväl som icke-konventionella verktyg. Rysslands olagliga ockupation, som bör ses som de facto annektering, förstärkt militär uppbyggnad och ständiga övningar i båda regionerna i Abchazien och Tskhinvali-regionen/Sydossetien, byggande av en Berlinmur i hjärtat av Georgien och befästning av ockupationslinjen samtidigt som man satt upp taggtråd, staket och konstgjorda barriärer, rutinmässiga övningar och olagliga kvarhållanden och kidnappningar utförda av ryska FSB-trupper, tortyr och berövande av liv på grund av etnicitet, begränsning av rörelsefriheten och ökande isolering från resten av Georgien, intensiv russifiering åtföljd av förbud mot utbildning i georgiskt modersmål, etnisk diskriminering och allvarliga former av kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Allt detta definierar det dagliga livet för människor som bor i de två georgiska regionerna och byarna intill ockupationslinjen. De mänskliga rättigheterna och de humanitära förhållandena för de konfliktdrabbade människorna försämrades ytterligare under Covid-19-pandemin. De fredliga civila har blivit politiska gisslan av de ryska ockupationsregimerna.
Allt detta är bara en del av samma mönster som Moskva tillämpar i det östliga partnerskapsområdet och i Svarta havsregionen. Vi ser alla för många exempel på hur Rysslands olagligheter undergräver fred och stabilitet i nationer och regioner. Vi vet alla hur oseriöst och oförutsägbart Moskva kan vara om man inte stoppas och hålls ansvarigt för att attackera den internationella rättsordningen och bryta mot internationellt erkända gränser för suveräna stater. Kriget i Ukraina utgör det senaste exemplet på detta.
Idag är det georgierna och ukrainarna som är yttersta måltavlor, men i slutändan kommer ingen stat att vara säker. Ryssland och dess satellitstat Belarus har redan börjat hota andra länder.
Det internationella samfundet måste granska de kränkningar som Ryssland har begått i Georgiens ockuperade territorier under de senaste 15 åren och sedan dess militära aggression mot Georgien inleddes. Ryssland måste uppfylla sina internationella skyldigheter, bland annat genom att genomföra det EU-medierade vapenstilleståndsavtalet från den 12 augusti 2008 och dra tillbaka ryska militärer och säkerhetsstyrkor från Georgiens ockuperade territorier. Ryssland måste vidare ta tillbaka erkännandet av den så kallade självständigheten för de georgiska regionerna Abchazien och Tskhinvali-regionen/Sydossetien och Ryssland måste säkerställa ett säkert och värdigt återvändande för alla internflyktingar och flyktingar till sina hem baserat på principerna i internationell rätt.
BJÖRN SÖDER (SD)