KULTURPOLITIK För att förekomma en del politiska motståndare och allehanda kulturredaktörer vill jag inledningsvis betona att jag anser att kulturen ska vara fri så länge den håller sig inom lagens ramar. Politiker eller andra ska inte lägga sig och försöka styra kulturen. Det numera välkända begreppet ”en armlängds avstånd” ska råda. Så, med det sagt hoppas jag undvika en massa märkliga påståenden om att jag som politiker vill lägga mig i vad enskilda kulturarbetare pysslar med och vilken konst som produceras. Detta är också något som Tidöavtalet – avtalet mellan de fyra styrande partierna – slår fast: ”Kulturpolitiken ska värna kulturlivets oberoende och egenvärde gentemot nyttoändamål. Principen om armlängds avstånd ska upprätthållas”, står det i avtalet. Gott så.
Men samtidigt står det ingenstans att detta oberoende kulturliv ska finansieras med skattemedel utan någon som helst kontroll eller styrning. Det är för mig en självklarhet att jag som politiker har ett ansvar inför mina väljare att värna deras pengar, som de betalar genom skatter för det allmänna syftet, på bästa sätt och göra de prioriteringar som de genom val satt mig att göra utifrån deras åsikter.
Att hålla ”en armlängds avstånd” till den skattefinansierade kulturen är bara nonsens. Det har aldrig varit aktuellt, men vänstern har framgångsrikt lyckats odla fram detta begrepp till ett allmänt vedertaget och borgarna, med ointresse för kulturfrågor, brist på insikt över hur mycket kulturen betyder för att påverka människor och samtidigt fullt upptagna med att diskutera olika skattenivåer, har anammat det och lämnat spelrummet fritt för vänstern. Således har vänstern kunnat använda skattemedel för att försörja sina meningsfränder som sysselsatt sig med att påverka folks tankar och idéer genom kulturen. Det har varit ett framgångsrikt recept för vänstern. Och nåde den som vågar kritisera detta! En armlängds avstånd skall upprätthållas!
Borgarna har tidigare helt sonika gett iväg en massa skattepengar utan att bry sig om hur de används och till vad. Och de fortsätter att göra detta. Om detta skett inom vilket annat politiskt område som helst skulle det förmodligen bli ramaskri. Ponera att politiken gett en massa pengar till skolor och sagt att de kan göra vad de vill med dem för ”vi ska ha en armlängds avstånd till utbildning”. Eller att vi gett en massa pengar till Försvarsmakten och sedan sagt att de ”får göra vad de vill med dessa för vi ska ha en armlängds avstånd”. Och så vidare. Som politiker har man ett ansvar inför sina väljare att göra de politiska och ekonomiska prioriteringar som väljarna har valt en för att göra.
Varför ska den skattefinansierade kulturen vara ett fredat område där mottagarna av pengarna gör vad de vill med dem? Vi har t ex sett hur man använt 485.000 kronor av skattemedel för att spela in ”ljudet av Malmö” inklusive ljudet av tystnad eller 1.030.000 kronor för att göra konst för maskar, skalbaggar och svampa ute i skogen. Är det rätt prioritering att använda skattemedel? Ja, en del väljare tycker kanske det. Men jag är övertygad om att mina väljare inte gör det. Det borde således syvende och sist vara upp till väljarna att även kunna påverka den skattefinansierade kulturpolitiken på samma sätt som t ex utbildningspolitiken, försvarspolitiken, socialpolitiken eller vilket annat politiskt område som helst genom att man väljer de företrädare som förespråkar den politik man sympatiserar med.
Men tro nu inte att vänstern håller ”en armlängds avstånd” till den skattefinansierade kulturen. Det har de aldrig gjort. Tvärtom har de syniskt styrt kulturpolitiken i sin politiska riktning. Ta bara Miljöpartiet som exempel. De innehade ju kulturministerposten i fem år mellan 2014 och 2019 genom Alice Bah Kuhnke och Amanda Lind. I Miljöpartiets program från 2015 står det att ”tydliga direktiv och krav ska ställas på alla kulturinstitutioner och -myndigheter att arbeta med mångfaldsfrågan på alla plan. Kvantifierade mångfaldsmål ska sättas upp, med sanktioner och konsekvenser från huvudmän om målen inte uppnås.” Om målen inte uppnås ska alltså ”tydliga sanktioner” införas.
Efter Metoo-upproret ville Alice Bah Kuhnke ”betona frågan om sexuella trakasserier när stöd delas ut”.
I en rapport från Myndigheten för kulturanalys 2017 kan man läsa att ”statliga kulturinstitutioner har länge haft i uppdrag att främja mångfald. Sedan 2009 förmedlas detta uppdrag i deras instruktioner med formuleringen att de ska ’integrera ett jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv samt ett internationellt och interkulturellt utbyte och samarbete’ i sina verksamheter. Dessa direktiv omfattar även indirekt regionala kulturinstitutioner som får statligt stöd genom den så kallade kultursamverkansmodellen”.
Tidigare har även Riksantikvarieämbetet har haft som ”mål att ett mångkulturellt tankesätt permanent ska genomsyra myndighetens själva själ”.
Detta är bara några enstaka exempel på hur den skattefinansierade kulturen alltid styrts av politiken. Det har uppenbarligen gått bra så länge vänstern fått diktera villkoren men så fort konservativa röster nu börjar ifrågasätta den rådande inriktningen och vill lägga om kurs skriks det om ”en armlängds avstånd”. Detta borde genomskådas, men tyvärr ser vi fortfarande hur borgerliga politiker fortsätter i samma spår och lämnar carte blanche till vänstern.
Det är dags för konservativa politiker att våga göra det våra väljare har satt oss att göra. Nämligen styra politiken över alla områden – så även den skattefinansierade kulturen – i enlighet med våra väljares intressen. Detta oaktat kulturredaktörernas högljudda protester och vänsterpolitikers skrik om ”en armlängds avstånd”.
BJÖRN SÖDER (SD)
Riksdagsledamot
