AFRIN Mycket har hänt sedan Islamiska Staten (IS) utropade sitt kalifat 2014. Idag har terrorsekten till stor del utplånats och bara spillror återstår. Främsta skälet till detta är de framgångsrika kurdiska trupperna i norra Syrien och Irak som varit en viktig partner till koalitionen mot IS. Sorgligt nog är det just dessa kurder som än en gång blivit svikna av sina forna allierade.
Omvärlden såg mellan fingrarna i Irak när den irakiska regimen med hjälp av Iranstödda shiamiliser angrep kurderna i KRG-regionen. Civilbefolkningen har tvingats utstå systematiskt förtryck och de irakiska trupperna har till skillnad från de kurdiska inte klarat av att trygga säkerheten, vilket gjort att IS återuppstått på nytt i vissa områden.
När det blivit tydligt att de Irakkurdiska peshmergatrupperna inte fick internationellt stöd såg Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan sin chans att inleda sin presidentvalskampanj med en fullskalig invasion av norra Syrien. Så blev det också. Den 20 januari inledde Turkiet omfattande flyganfall med en tillhörande rebellstödd markoffensiv mot kurder i den nordsyriska Afrinprovinsen.
De kurder som angrips råkar tillhöra den sekulära och västvänliga alliansen SDF (Syriens demokratiska styrkor) och är bland annat kända för sin tappra kamp mot IS i gränsstaden Kobane men också för att ha besegrat terroristerna i IS självutnämnda huvudstad Raqqa. De är även kända för att ha hjälpt miljontals människor som flytt krigets fasor runt om i Syrien och för att ha kämpat för en form av pragmatism och jämställdhet som på andra platser i landet är fullkomligt otänkbart.
Turkiets invasion är ett tydligt brott mot internationell rätt och dessutom ett kvitto på islamisten Erdoğans imperialistiska maktambitioner. Visst borde vi i detta fall förvänta oss eniga fördömanden från världens fria stater? Det kan man tycka, men även i detta fall låter man förövarna fortsätta då kurderna inte längre är användbara efter att ha lyckats besegra IS.
Lyckligtvis diskuterades detta nyligen i FN:s säkerhetsråd. Det blev dock inget fördömande av Turkiets outhärdliga angrepp trots vetskapen om att civila kvinnor och barn har fallit offer för turkiska bomber och trots vetskapen om Erdoğans imperialistiska ambitioner. Det är likaså ett land som redan tidigare sysslat med omfattande förtryck av minoriteter och oliktänkande.
I detta läge kan man fråga sig vad den svenska självutnämnda ”humanistiska stormakten” gör. Vad gör man för att tydligt visa att det är fullkomligt oacceptabelt att helt oprovocerat invadera ett fredligt folk, som dessutom skyddat såväl inhemska minoriteter som andra flyktingar? Har Sverige försökt få till ett fördömande av attackerna i FN:s säkerhetsråd? Troligtvis inte.
Kurder har förtryckts i alla tider och i Turkiet förvägras de till och med rätten till sin existens som grupp. Nu får vi tyvärr än en gång se hur de hamnar i kläm när imperialister slåss i Mellanöstern.
MARKUS WIECHEL (SD)
Utrikespolitisk talesperson
BJÖRN SÖDER (SD)
Säkerhetspolitisk talesperson
JULIA KRONLID (SD)
Biståndspolitisk talesperson
