1921 och 2021: likheter och skillnader
SÄKERHETSPOLITIK För 100 år sedan, 1921, kom de första tecknen på att spanska sjukan – den världsvida pandemi som sedan 1918 hade dödat uppemot 50 miljoner människor och infekterat ytterligare uppemot 500 miljoner – höll på att avmattas. Det skulle förbli ett traumatiskt minne för generationer. Idag, hundra år senare, börjar slutkampen mot ytterligare en massdödande pandemi, covid-19, i och med lanseringen av en rad lovande vacciner. Liksom 1921 väntar år 2021 ett långt sorgearbete för de överlevande och ett försök till själsligt helande för hela världen.
Det finns skillnader mellan de två epokerna. 1921 hade föregåtts av ett fruktansvärt första världskrig, medan vi 2021 till all lycka kan blicka tillbaka på en 75-årig era som – även om den varit långt ifrån konfliktfri – ändå har låtit mänskligheten undgå ett tredje världskrig.
Idag besitter vi också långt större medicinska, inklusive virologiska kunskaper och ett omätligt större välstånd för att möta epidemier, även om välståndet är ojämnt fördelat mellan länder. 1921 fanns heller inga internationella organisationer att tala om, förutom ett endast på papperet skisserat Nationernas Förbund. Nu, 2021, finns en uppsjö av dem för att stärka fred och internationell samverkan.
Den teknologiska utvecklingen sedan 1921 har även lett till ofantligt mycket effektivare kommunikation och transporter, till gagn för världens allmänna utveckling. Dessutom vet vi mycket mer om ekonomin än vi gjorde då, t.ex. om inflation och deflation, om stora skadestånds nackdelar efter krig (Versaillesfördraget), och om frihandelns betydelse för såväl ökat internationellt välstånd som för goda mellanstatliga relationer. Världens gemensamma framtagande på mindre än ett år av vacciner mot covid-19 är ett lysande exempel på allt detta.
Förutom skillnader finns också likheter mellan 1921 och 2021. Perioder med snabb ekonomisk tillväxt avbryts nu som då av finanskriser, vare sig vi skriver 1929 eller 2009. Få förstod 1914 hur mycket uppfinningarna kulsprutan och stridsvagnens skulle förändra det annalkande första världskrigets karaktär. 1930 kunde lika få ana att ett nytt stridsmedel, kärnvapen, snart skulle förändra krigföringen och internationella relationer i grunden från och med det andra världskriget. Nya konflikter öppnade nya skrämmande perspektiv, men kärnvapen kom också att bli avskräckande mot nya stora konflikter efter andra världskriget.
USA, Kina, EU, Ryssland: Säkerhetspolitiska perspektiv
Hur är det ställt i dagsläget med världssamfundets handfull av politiska huvudaktörer – låt oss här välja USA, Kina, Ryssland och Europa – som till stor del avgör om framtiden ska bli fredlig eller konfliktfylld? Vilka är dessa makters strategiska perspektiv, mål och farhågor i Corona-pandemins skugga? Hur kan konflikter förhindras i detta vanskliga läge?
USA ser allvarliga sprickor i den världsvida ordning landet byggt upp sedan andra världskrigets slut 1945, även om President Trump själv bidragit till den utvecklingen genom sin i mångt och mycket isolationistiska handels- och allianspolitik. Med president Biden återvänder ett mer internationellt engagerat USA till den världspolitiska scenen. Ett mer stabilt Nato med nytt självförtroende och bättre USA-relationer till EU kan också förväntas. Kanske även ett i sista stund förlängt New START-kärnvapenavtal med Ryssland. Kanske också ett återupplivande av det illa åtgångna kärnvapenavtalet mellan Iran och världssamfundet, framförallt sedan USA under Trump lämnade överenskommelsen och Iran börjat bryta mot det i en rad avseenden. Slutligen fortsatt spända relationer med Kina och Ryssland, framförallt med tanke på en skeptiskt inställd amerikansk senat.
Kinas utrikespolitik, under strikt ledning av dess kommunistparti, syftar till att göra landet politiskt och militärt dominerande – regionalt för att inte säga på världsnivå: att först förstärka den nyvunna ökade kontrollen över Hong-Kong, och mer långsiktigt att införliva först det (USA-allierade) Taiwan till att bli en del av Kina, och därefter stora delar av den sydost-asiatiska övärlden, som för närvarande tillhör stater som Japan, Malaysia, Filippinerna, Taiwan, Brunei och Vietnam. Ett exempel på Kinas ambitioner är det enorma så kallade ’Belt-and-Road-projektet, som hotar förvandla fjärran länder, inklusive i Europa, till näst intill politiska vasaller via finansieringen och byggandet av nya hamnar och transportleder.
Gränsspänningar råder med grannländer som Ryssland i östra Sibirien (jordartsmetaller och migration) och det med USA nära förbundna Indien (strategiska bergspass i Himalayaregionen). Intensiv militär upprustning (inklusive av flottan och fjärran flottbaser) pågår för att underbygga de utrikespolitiska målen. Kinas relation med USA är komplicerad. Landet är inte bara Kinas främsta handelspartner och världens största ekonomi, utan också världens största militärmakt och huvudhindret för kinesisk militär dominans i Stillahavsregionen.
EU:s än så länge begränsade utrikespolitiska strävanden äger rum i mer oberäknelig terräng. Med Storbritanniens utträde ur organisationen återstår Frankrike som enda kvarvarande kärnvapenmakt, vilket kan försvåra för EU att nå säkerhetspolitisk status i nivå med dess ambitioner. Storbritanniens utträde innebär också ett kännbart finansiellt avbräck för institutionen, för att inte tala om förlusten av finansplatsen London.
Till råga på allt urvattnas många regionala EU-initiativ – såsom i Mellanöstern, östra Europa, Norden eller nu senast Kaukasus av interna meningsskiljaktigheter mellan EU:s medlemsländer (varav många förlitar sig mer på Nato) eller mellan EU:s många egna byråkratiska instanser.
Ytterligare en obalans med säkerhetspolitiska konsekvenser visar sig i covid-19-panemins spår, nämligen i länder som Italien och Spanien, som lidit svårt ekonomiskt under pandemin. På kort sikt kommer avsevärd finansiell hjälp från EU och andra håll att lindra situationen. Men bristande strukturella reformer under många år i framförallt Italien utgör ett akut hot mot landets ekonomi, och därmed också mot hela euro-områdets monetära och politiska stabilitet.
År 1921 var Ryssland ett kollapsat tsardöme i fullt inbördeskrig, med en okänd ideologisk kraft kallad kommunism som snart skulle befästa sin makt i först Sovjetunionen för att sedan, inom en mansålder, i tävlan med kontrahenten USA dominera världsskeendet under 1900-talets andra hälft.
I dag, 2021, är det återupprustade Ryssland en stormakt med en överdimensionerad kärnvapenarsenal men en förlorad dominans över Centraleuropa. Dock fortfarande med aspirationen att spela en viktig roll speciellt i Mellanöstern, Europa och gentemot USA, inklusive med cyber-attacker och desinformationskampanjer. Detsamma gäller satsningen på en svepande militär omorganisation och nya offensiva vapen, såsom allt snabbare missiler.
Å andra sidan tyder Rysslands agerande nyligen i Kaukasus, Syrien och Belarus snarare på en ny försiktighet och en vilja att bättre använda knappa resurser mot bakgrunden av en sviktande inhemsk ekonomi. Här råder stor skillnad från hur man agerade bara för några år sedan gentemot t.ex. Georgien och Ukraina. Snarare en medlarroll med politiska vinstmöjligheter, än en imposant men politiskt och ekonomiskt kostsam ockupationsroll, åtminstone så länge inte vitala nationella intressen står på spel. Det återstår att se om den trenden står sig.
Hur kan konflikter lösas?
’It takes all sorts to make a world’, säger engelsmännen, och det gäller också den handfull skilda säkerhetspolitiska perspektiv och bevekelsegrunder som här kort skildrats. Det allmänna intresset för och insikten om olika länders säkerhetspolitik verkar tillta, och inte utan orsak. Som den svenske före detta diplomaten Örjan Berner uttrycker det i sin nyutkomna, initierade och livfulla bok ”Krig eller fred: Ödesdigra beslut i kristider”: ”Den naturliga slutsatsen för statsledningar, i perioder av internationell spänning, kunde vara att odla gemensamma intressen, skapa mekanismer för att undvika väpnade konflikter och söka metoder att reglera konkurrerande positioner på fredlig väg.” Vi har kommit en bra bit på väg, men mycket återstår.
BJÖRN SÖDER (SD)
MARKUS WIECHEL (SD)
Ledamöter i utrikesutskottet
