FLYKTINGPOLITIK Igår fattade riksdagen beslut om den största förändringen i svensk flyktingpolitik sedan det så kallade Luciabeslutet 1989 då den dåvarande socialdemokratiska regeringen beslutade att endast konventionsflyktingar skulle tas emot från och med den 14 december 1989.
Bakgrunden till beslutet var de många asylsökande som sökte sig till Sverige. Under andra halvan av 1989 hade lika många asylsökande kommit som under hela 1988, vilket innebar stora påfrestningar på mottagningssystemet, och för att bromsa denna tillströmning fattade regeringen beslut på Luciadagen den 13 december. Detta beslut upphävdes dock av den borgerliga regeringen den 19 december 1991 efter starka påtryckningar från Folkpartiet, som under flera år drivit på för en generös flyktingpolitik. Sedan dess har den svenska invandringspolitiken varit den mest generösa i vår del av världen, vilket vi idag kan se konsekvenserna av.
Men efter fjolårets stora massinvandring blev situationen ohållbar. Det fick även många av invandringsförespråkarna att vakna och inse att något måste göras. När antalet asylsökande var som högst under november månad 2015 kom mer än 10.000 personer i veckan för att söka asyl i Sverige. Men även om antalet minskat något sedan januari 2016 kan alla konstatera att det fortfarande finns risker med att Sverige inom kort återigen kan hamna i en situation där antalet asylsökande kraftigt ökar. Dessutom återstår det stora utmaningar för det svenska samhället att hantera situationen med alla de som redan har kommit. Likaså med alla de som bör utvisas.
Gårdagens beslut i riksdagen innebär att tidsbegränsade uppehållstillstånd för alla skyddsbehövande utom kvotflyktingar, skall gälla istället för permanenta uppehållstillstånd och att begränsade möjligheter till anhöriginvandring för skyddsbehövande med tidsbegränsade tillstånd införs med skärpt försörjningskrav. Dessutom skall det inte vara möjligt att bevilja uppehållstillstånd till övrig skyddsbehövande och uppehållstillstånd på grund av synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter skall endast få beviljas om det skulle strida mot ett svenskt konventionsåtagande att avvisa eller utvisa utlänningen. Beslutet innebär också att uppehållstillstånd på grund av anknytning skall beviljas en utlänning som inte befinner sig i Sverige om ett beslut att neka utlänningen uppehållstillstånd skulle strida mot ett svenskt konventionsåtagande. Beslutet innebär vidare att permanent uppehållstillstånd skall kunna beviljas en utlänning som vid förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd kan försörja sig genom anställning eller näringsverksamhet och i vissa fall kunna beviljas ett barn med varaktigt nedsatt hälsotillstånd. Den tidsbegränsade lagen träder i kraft den 20 juli 2016, gäller i tre år och gäller för dem som har fått sin ansökan om asyl registrerad hos Migrationsverket efter den 24 november 2015. Den nuvarande ordningen för urval av kvotflyktingar till Sverige (vidarebosättning) ska gälla även fortsättningsvis.
Detta var ett välkommet beslut, även om det inte är tillräckligt. Sverigedemokraterna menar att möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige ytterligare bör begränsas och att lagen inte skall vara tillfällig utan permanent. Att regeringen föreslog att lagen endast skall gälla i tre år kan ha varit för att blidka Miljöpartiet. Det finns trots allt en sannolikhet att lagen blir permanent. En del talar för detta. Dels är det inte bara SD som driver på utan även Moderaterna har sagt att de vill permanenta lagen. Dels har migrationsministern inte heller gett några klara besked och dels, precis som SVT:s politiske kommentator Mats Knutson skriver, finns det inom den socialdemokratiska partiledningen starka tvivel kring möjligheten att gå tillbaka till den tidigare mer generösa linjen. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, som också sitter i partiets verkställande utskott, har till exempel sagt att det inte finns någon väg tillbaka. Låt oss därför hoppas på detta.
Vidare menar SD att familjeåterförening som princip för flyktingar och alternativt skyddsbehövande är önskvärt, men återföreningen bör ske i hemlandet. Möjligheten att helt stoppa familjeåterförening i Sverige för flyktingar och alternativt skyddsbehövande bör därför utredas.
Systemet med särskilt ömmande omständigheter för beviljande av uppehållstillstånd utgör en stark tilldragningsfaktor, som motarbetar ambitionen om att minska asyltrycket. Därför vill SD att regeringen skall återkomma med förslag om att möjligheten till uppehållstillstånd på den grunden bör avskaffas helt.
Att asylsökande har möjlighet att få permanent uppehållstillstånd om denne kan uppvisa en försörjning menar SD ökar risken för falska arbetskontrakt och utnyttjande av utsatta personer och därför bör inte denne möjlighet införas. Det skall inte vara möjligt att köpa sig en tillsvidareanställning eller förfalska en näringsverksamhet för att på så sätt kunna få permanent uppehållstillstånd. Därför borde man i så fall kräva att tillsvidareanställningen har varat en viss tid före beslutet om permanent uppehållstillstånd eller att anställningen ska fortsätta en viss period efter beslutet.
Trots bristerna i lagen är det ett steg i rätt riktning. Detta steg hade dock inte varit möjligt utan Sverigedemokraterna i riksdagen. Det är vi som drivit på den politiska förändringen. Det kan ingen förneka. Det som, enligt samma politiker och partier som nu ställt sig bakom lagen, var omöjligt att genomföra för några år sedan, var ”rasistiskt” och skulle vara brott mot alla internationella konventioner som finns (ja, det var det man faktiskt hävdade i debatterna) är nu fullt realistiskt att genomföra utan brott mot desamma. Och precis som Lars Vilks, i en intervju på sajten Kit på hans 70-årsdag igår, säger: ”Nu är det inte lika lätt att svänga sig med rasiststämpeln längre. Det som var rasism igår, har blivit officiell regeringspolitik i dag”. Tänk hur snabbt politiken kan förändras om bara viljan finns! Men för det krävs också ett parti som ständigt ligger på för att skapa förändringar.
BJÖRN SÖDER