COVID-19 Trots att corona-pandemin i världen är långt ifrån över – såsom t.ex. i form av nya befarade smittoutbrott i Afrika, Mellanöstern, Indien och Latinamerika – så kan man redan nu skönja vissa världspolitiska skiftningar i tragedins bana. Här följer en kort sammanfattning med fokus på Kina, USA och Europa.
Kinas partidiktatur står inför sin största prövning hittills – både inför den egna befolkningen när denna mer och mer inser de misstag och förtiganden som begicks i krisens inledning; samt inför resten av världen, där man sörjer de otaliga människoliv som går förlorade samtidigt som man söker fotfäste i det ekonomiska moras som smittspridningen lämnar i sina spår. President Xi söker vända på situationen och i stället framställa Kina som det land som först lyckats besegra smittan och som därför snarast bör betraktas som ett föredöme. Men han kommer inte att kunna undvika att göra sitt mea culpa och framledes visa större öppenhet och demokrati både nationellt och internationellt.
Dessutom kommer Kina att tvingas avsevärt tona ned den aggressiva och national-chauvinistiska utrikespolitik som man själv kallar ”varg-diplomati”. Detta gäller t.ex. de stora flottbaser man bygger långt in på andra länders territorialvatten i Stilla Havet. Dessa kan leda till nya anti-kinesiska alliansbildningar mellan stater i regionen, också mot bakgrund av den sorg och bitterhet som pandemin framkallar.
Det gäller också handelsprojektet ”Belt and Road” med dess gigantiska investeringar i en lång rad länder längs land- och sjövägen mellan Kina och Europa. Här står de berörda staterna snart nog med både skyhöga skulder gentemot Kina samt nybyggda hamnar och järnvägslinjer vars lönsamhet är långtifrån säkrad. En världsvid antipati gentemot Kina kan också här befaras växa fram i pandemins kölvatten – framförallt om de nya rapporterna skulle styrkas om att corona-viruset i själva verket skulle ha sitt ursprung i ett av misstag läckt virus från ett biologiskt laboratorium till en köttmarknad i den kinesiska staden Wuhan.
Även Kinas ekonomiska och politiska relationer med USA är i fara. Amerikaner i gemen verkar inte längre som hittills stödja globalisering, utan i stället förespråka produktion i det egna landet. Samma tendens märks i Europa. En ny enkät i Frankrike gav vid handen att 90 procent av de tillfrågade var för en repatriering av såväl fransk industri som dess livsmedelsförsörjning. Vi kan därför stå inför en retur inom världshandeln i riktning mot ny protektionism.
EU lyste i pandemins inledning med sin frånvaro – något som kritiserades på sina håll men som kan sägas bero på att EU äger få befogenheter inom hälso- och sjukvård. Troligen var dock bäst som skedde, dels ur demokratisynpunkt men också eftersom medlemsländerna ofta befunnit sig i olika faser av den epidemiska cykeln och därför på egen hand vill råda över sitt handlande. Visserligen tar EU nu igen skadan via flera finansiella insatser för att mildra pandemins följder. Men kontentan är att nationella gränser och nationell suveränitet återigen demonstrerat sin betydelse, och att en folklig demokratisk barriär kan ha rests för lång tid framåt gentemot ytterligare överstatlighet inom EU. Samtidigt verkar EU självt genomgå något av en existensiell kris, där dess nyligen lanserade ruinösa och dirigistiska klimatprojekt Den Gröna Given snarast vittnar om institutionens villrådighet.
Parallellt sker en ökad maktkoncentration i coronavirusets spår från parlamenten till regeringarna i många länder, däribland Sverige, om än i mindre omfattning än i länder som Ungern eller Polen. Också mellan EU-länderna sker maktförskjutningar. Så har Frankrikes ledande position inom EU i nära tandem med EU:s andra stormakt Tyskland råkat i farozonen. Dels till följd av Frankrikes enorma kostnader i samband med pandemin, dels eftersom Tysklands beredskap vad gäller bl.a. ventilatorer, skyddsutrustning och uppspårning av smittade har varit långt effektivare än Frankrikes, och därigenom stärkt övriga EU-länders förlitan på Tysklands ledarförmåga.
Detta äventyrar inte bara Frankrikes position inom EU och president Macrons långtgående ansträngningar att leda EU i federalistisk riktning, utan även hans ambitiösa inrikespolitiska reformprogram. Frankrikes skuldsättning i samband med pandemin ökar dramatiskt, med möjliga konsekvenser också för eurons stabilitet, vilken redan skakats av smittans framfart i länder som Italien och Spanien. Paradoxalt nog är ändå Macron just nu i pandemins centrum populärare än någonsin, kanske också därför att han talar mindre om EU och mer om ”La Nation”.
Ryssland och Kina har under pandemin snarast ryckt närmare varandra. Putin tar Xi i försvar mot president Trumps kritik av Kinas försummelser, och den ”oheliga allians” som råder mellan de bägge länderna i syfte att politiskt splittra Västeuropa och USA kan förväntas bestå.
Hur kommer internationella relationer mer allmänt att förändras under pandemins fortsatta förlopp och i den ekonomiska uppförsbacke som allmänt förväntas efter dess slut? Kommer de regionala krig som nu mer eller mindre avstannat i pandemins skugga att återupptas, eller kan samma skugga få parterna att bli mer kompromissvilliga? Ännu ser vi bara början på de seismiska förändringar som är på gång inom världspolitiken och världsekonomin till följd av corona-pandemin. En okänd handlares hantering av sina varor på en djurmarknad i Wuhan visar sig 2020 ha ett tragiskt inflytande på hela världsskeendet. Liten tuva stjälper som bekant ofta stort lass. Utrikespolitiken är tyvärr inget undantag.
BJÖRN SÖDER (SD)
Riksdagsledamot och ledamot i svenska OSSE-delegationen
SVEN-OLOF SÄLLSTRÖM (SD)
Riksdagsledamot och suppleant i svenska OSSE-delegationen
MARKUS WIECHEL (SD)
Riksdagsledamot och ledamot i Europarådets svenska delegation
ALEXANDER CHRISTIANSSON (SD)
Riksdagsledamot och suppleant i Europarådets svenska delegation
