POLITISKA FÖRMÅNER De svenska riksdagsledamöternas inkomstgaranti har varit synnerligen generös. I ett nordiskt perspektiv har Sverige utmärkt sig när det gäller ledamöternas inkomstgaranti, även om ledamöternas arvoden är lägre i Sverige än i de flesta andra nordiska länder.
Idag kan en ledamot som avgår före 65 års ålder efter minst 3 års sammanhängande tjänstgöring erhålla inkomstgaranti. Det innebär att riksdagen garanterar en ledamot som avgått en viss månatlig inkomstnivå i syfte att skapa en ekonomisk trygghet för den omställningssituation som uppstår då han eller hon lämnar riksdagen.
Det är inget konstigt att det finns en inkomstgaranti som sträcker sig under en viss tid. Det är en försäkring för att avgående ledamöter ska ha möjlighet att uppdatera sina kunskaper inom eventuella tidigare arbeten eller att kunna hitta nya arbeten. Man ska också komma ihåg att inkomst från andra inkomstkällor minskar garantin enligt vissa regler.
Men det som kanske sticker flest i ögonen och som är helt ohållbart är att den ledamot som vid avgången har en sammanlagd tid av 6 år eller mer och samtidigt har uppnått 50 års ålder behålls inkomstgarantin fram tills han eller hon fyller 65 år. Man kan alltså gå i 15 års tid, fram till pensionsåldern, med ersättning. Vilka incitament skapar detta för att komma tillbaka till arbetsmarknaden? Istället blir det en varaktig försörjning resterande tid av den arbetsföra åldern – tvärtemot vad garantin avser. Därför har en översyn behövts göras för att få till stånd en förändring av inkomstgarantin till ett omställningsstöd. Förslaget som ligger nu ligger på bordet är i stort sett bra – dock med ett undantag.
I utredningsdirektivet, som beslutades vid riksdagsstyrelsens sammanträde den 16 november 2011 kunde man läsa följande:
”De förslag som kommittén lämnar ska vara utformade så att nya bestämmelser ska kunna tillämpas efter valet år 2014. Förslag som förändrar inkomstgarantins utformning ska således vara utformade så att de tillämpas på ledamöter som väljs in i riksdagen vid valet 2014. Skälen för detta är att villkoren för ledamotsuppdraget bör vara kända vid den tidpunkt då ställning tas till en eventuell kandidatur för ett uppdrag som riksdagsledamot. För de ledamöter som inlett uppdraget före valet 2014 ska alltså nuvarande bestämmelser i huvudsak tillämpas.”
I samband med riksdagsstyrelsens beslut om direktiv för utredningen var Sverigedemokraterna det enda parti som ifrågasatte att de kommande nya bestämmelserna inte ska omfatta ledamöter som inlett sitt uppdrag före valet 2014 men blir omvalda.
Inga andra partier hade några invändningar mot utredningsdirektiven när dessa fastställdes i riksdagsstyrelsen. Tyvärr har jag ingen rösträtt i styrelsen utan endast yttranderätt. Men varken Miljöpartiet, som har rösträtt i styrelsen, Centerpartiet eller Vänsterpartiet opponerade sig.
Under utredningens gång anslöt sig dock MP, C och V till Sverigedemokraternas linje och detta var givetvis välkommet. Men det kan tyckas ganska märkligt att framförallt Anders W Jonsson (C) nu försöker ge sken av att han och Centerpartiet är de drivande bakom förslaget att de nya bestämmelserna skall omfatta även de ledamöter som blir omvalda i valet 2014 eftersom han själv inte yttrade sig då direktiven skulle fastställas.
De villkor som gäller för ledamotsuppdraget bör givetvis vara kända vid den tidpunkt då ställning tas till en eventuell kandidatur för ett uppdrag som riksdagsledamot. De som är invalda i riksdagen ska därför lyda under de bestämmelser som gällde vid det senaste valet de tog ställning för sin kandidatur och blev invalda. Därför bör således ingen retroaktiv förändring ske.
Vi har hört från framförallt Socialdemokraterna och Moderaterna, som är de två partier som skarpast motsätter sig att de nya mindre fördelaktiga villkoren skall gälla även för de som inlett sina uppdrag före 2014 om de blir omvalda nästa år, att ingen ”retroaktiv förändring” ska ske.
Leif Jakobsson, från Socialdemokraterna, och Ewa Thalén Finné, från Moderaterna, är de två som satt i utredningen och som i flera medier talat om att vi kan inte införa ”retroaktiva regler” (Riksdag & Departement #4 2013, Riksdag & Departement #19 2013, Aftonbladet 5/12 2012). Men hur kan man få det till retroaktiva regler? Anser Jakobsson och Thalén Finné på fullaste allvar att de sitter i riksdagen så länge de själv bestämmer och att de regler som gällde när de först kandiderade skall gälla för dem så länge de känner för att ha kvar sina riksdagsuppdrag?
Nej, Jakobsson och Thalén Finné. Ni sitter inte i riksdagen så länge ni själva bestämmer. Det är svenska folket som bestämmer vilka som skall företräda folket i riksdagen.
En riksdagsledamot väljs för en period på fyra år. Därefter måste riksdagsledamoten söka nytt mandat hos väljarna. Då är det i högsta grad rimligt att riksdagsledamoten, precis som andra kandidater, också tar ställning till de villkor som kommer att gälla efter valet.
Under riksdagsdebatten undrade jag av vilken anledning som förutsägbarheten ska sträcka sig mer än fyra år när mandatperioden är på fyra år? Jag ställde frågan till både Socialdemokraterna och Moderaterna, som tyvärr varken företräddes av Jakobsson eller Thalén Finné, men fick inget svar. Sossarnas, Moderaternas och Folkpartiets (som också stämmer in i sossarnas och Moderaternas kör) argument var istället så tunna och obegripliga och det var svårt att undgå intrycket att de talade i egen sak.
Det är givetvis så, vilket jag också flera gånger framfört både under utredningens gång och under debatten, att det är lätt att sitta och dra åt svångremmen och försämra villkoren så länge det inte drabbar en själv. Både Jakobsson och Thalén Finné har, tillsammans med en rad andra politiker i deras partier, suttit så pass länge i riksdagen och nått den ålder som krävs för att fram till 65 års ålder få försörjning av Sveriges riksdag. Om de nya reglerna skulle börja gälla även för dem efter valet 2014 skulle det innebära att de blir tvungna att ta ställning till att antingen inte kandidera eller förlora sina förträffliga och guldkantade förmåner som väntar.
Således är det inte konstigt att de slåss med näbbar och klor för att behålla de förmåner som väntar efter ännu en mandatperiod. Men om nu de ekonomiska förmånerna efter avslutad tid som ledamot är så viktiga att det är förmånerna som avgör om en person kandiderar till riksdagen eller ej är mitt råd till dessa personer att satsa på något annat än riksdagspolitik efter valet 2014.
Vi sverigedemokrater anser att alla som väljer att kandidera och blir invalda eller omvalda i riksdagen ska lyda under de nya bestämmelserna som gäller efter valet 2014. Enda undantaget bör vara tidigare ledamöter, som vid bestämmelsernas ikraftträdande har ett beslut om inkomstgaranti och där garantitiden inte löpt ut. Dessa bör inte omfattas av den nya jämkningsregeln.
Genom att låta alla som blir invalda eller omvalda i valet 2014 lyda under de nya bestämmelserna, skulle man snabbare fasa ut tidigare generösa system, vilket vore välkommet.
Tyvärr beslutade riksdagen med röstsiffrorna 204 mot 79 att de ledamöter som inlett uppdraget före valet 2014 och fortsätter i riksdagen efter valet inte ska beröras av de nya mindre fördelaktiga villkoren utan istället fortsätta lyda under de mycket generösa villkoren.
Att Moderaterna och Folkpartiet står bakom detta är kanske en sak. De har aldrig gjort någon hemlighet av att gynna enskilda välmående grupper, men för Socialdemokraterna, som säger sig bekämpa orättvisor, rimmar det illa. Att bekämpa orättvisor gäller uppenbarligen bara så länge man inte försämrar villkoren för sig själva.
BJÖRN SÖDER
