På Folk och Försvars rikskonferens i Sälen den 14 januari 2018 talade Moderaternas partiledare, Ulf Kristersson, om sitt partis alternativ till svensk säkerhetspolitik.
Han sade bland annat:
”Inget är lättare än att i efterhand konstatera det uppenbara, men låt mig ändå göra just det. Upprustningen av svenskt försvar borde ha påbörjats tidigare. Förvarsbesluten 2004 och 2009 borde ha sett annorlunda ut. mellan 2005 och 2016 ökade ryska försvaret sin andel av bnp från 3,6 till 5,3 procent. Detta motiverar bred politisk svensk självrannsakan. Från höger till vänster. Här finns något för kommande generationer att lära av oss.
Fler borde ha lyssnat till dem som redan då påpekade vart världen egentligen var på väg. Den svenska samhällsdebatten behöver överhuvudtaget lite oftare fler röster som säger det som ingen just då vill höra. Och jag vet. Det gäller inte alls bara svensk försvars- och säkerhetspolitik. Konsensus och trånga åsiktskorridorer är i sig en säkerhetspolitisk risk i vår tid.
De misstagen måste därför korrigeras och försvarsanslagen skall ökas.”
Låt oss backa bandet några år. När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 stod vi i talarstolen och varnade för att omvärldsläget snabbt kunde komma att förändras. Partiets försvarspolitiske talesperson, Mikael Jansson, sade den 14 december 2010:
”Hotbilder förändras snabbt i vår omvärld. Större förändringar är många gånger omöjliga att förutse. […] Vi anser dock att det måste finnas en grund, ett existensförsvar. Det ger beredskap för snabbt ändrade hotbilder. Om vi ska hävda vår existens mot hot och påtryckningar och om vårt självbestämmande står på spel, hinner vi med dagens svenska försvar ställa om försvaret till ett invasionsförsvar? […] Det är vår bestämda uppfattning att det svenska försvaret primärt ska ha inriktningen att försvara svenskt territorium. Det finns gamla kloka talesätt som fortfarande äger sin giltighet: Varje land har en armé, sin egen eller någon annans.”
Många av de övriga partierna (däribland Kristerssons eget parti) såg däremot ingen aktuell hotbild mot Sverige och tycktes inte heller förstå att omvärldsläget snabbt kan komma att förändras. Man tycktes inte ha dragit någon lärdom av tiden före andra världskriget och 1925 års ödesdigra försvarsbeslut. Istället fortsatte man på den inslagna vägen med att prioritera utlandsinsatser och ett svenskt yrkesförsvar.
Ordförande i Försvarsberedningen 2013, Cecilia Widegren (M), sade i SVT:s Politik i fokus 30 maj 2013:
Den moderate försvarsministern, Karin Enström, sade på Folk och Försvars rikskonferens 2014:
Vi, SD, är alltså de som Kristersson säger att ”fler borde ha lyssnat till” för vi ”redan då påpekade vart världen egentligen var på väg”.
Men vad säger Kristersson själv om de ”röster som säger det som ingen just då vill höra”?
Jo, han meddelar:
”Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD.” (Aftonbladet den 8 januari 2018)
Hyckleri, Kristersson, hyckleri!
BJÖRN SÖDER (SD)
Säkerhetspolitisk talesperson och ledamot i utrikesutskottet
ROGER RICHTOFF (SD)
Ledamot i försvarsutskottet
(Båda på plats i Sälen på Folk och Försvars rikskonferens 2018)
——————————————————————————–
Avslutningsvis bjuder vi på detta från den utrikespolitiska debatten i riksdagen den 15 februari 2017, där Björn deltog:
”’Svenskt försvar måste stå starkt i ett Europa som präglas av utveckling och stabilitet. Rysslands utveckling är positiv, men landet har stora problem, inte minst ekonomiskt. Detta ger grogrund till politiskt missnöje. Ryssland har fortfarande stora militära styrkor. Nedrustningsavtalen och den ekonomiska situationen har lett till att de konventionella styrkorna blivit mindre i Europa. Men den moderna materielen finns kvar, och har i Sveriges närhet ökat i omfattning. Att då besluta om nedrustning av svenska försvaret, med hänseende till vad som hände efter försvarsbeslutet 1925, är vansinnigt. Ett nedrustat försvar tar åratal att bygga upp igen – den tiden har man inte vid ett krigshot i modern tid.’
Citatet, som kanske inte är det bäst formulerade – det tillstår jag – kommer från Sverigedemokraternas ungdomsförbunds första principprogram 1999 där jag, som 23-åring och ganska ny i politiken, författade det försvarspolitiska avsnittet. Att jag då, för 18 år sedan, hävdade att utvecklingen i Ryssland var positiv hade ju sin bakgrund i att kommunismen hade fallit och Ryssland just då utvecklade sig i riktning mot väst. Det var innan Vladimir Putin valdes till premiärminister och sedermera president.
Trots det varnade vi sverigedemokratiska ungdomar för nedrustning. Och när partiet 2005 antog ett försvars- och säkerhetspolitiskt program utvecklade jag texten något. Låt mig citera:
’Att bilda opinion för upprustning i fredstid, baserat på scenarier som ligger flera år in i framtiden, är en omöjlig uppgift för varje svensk regeringsmakt. Inte bara inrikespolitiska konsekvenser, där besparingar inom vård och skola kanske måste ingå, utan även de utrikespolitiska konsekvenserna av ett upprustningsbeslut försvårar. Därför måste försvaret i viss mån tillåtas vara tillsynes överdimensionerat. Det är den enda försäkringen vi kan ha för att inte stå lika oförberedda som 1939.’
Tyvärr har både socialdemokratiska regeringar och borgerliga regeringar varit högst skyldiga till nedrustningen av vårt försvar. Att man, som regeringar, inte förstått det som jag, som 23-åring med ytterst begränsad insikt i försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål, förstod. Ja, det är för mig en gåta.”
