När Lars Vilks nu tragiskt gått bort skyndar sig politiker och journalister till hyllningskören till honom. Men var var alla dessa röster under alla dessa år då Lars Vilks levde sitt liv under all värdighet i ett demokratiskt land som Sverige genom att kontinuerligt tvingas flytta runt och leva under ständigt polisskydd för att undgå attacker från människor som de genom sin politik och propaganda släppt in i vårt land?
Den 30 september 2005 publicerade danska Jyllands-Posten en artikel under rubriken ”Muhammeds ansikte”. Artikeln bestod av 12 satiriska karikatyrer av Muhammed med den förklarande texten av kulturredaktören Flemming Rose:
”Den moderna, sekulära samhället avvisas av vissa muslimer. De kräver en särställning när de insisterar på att särskilda hänsyn tas till deras egna religiösa känslor. Det är oförenligt med sekulär demokrati och yttrandefrihet, där man måste vara beredd att stå ut med förakt, hån och förlöjligande. Det är förvisso inte alltid trevligt att titta på, och det betyder inte att religiösa känslor till varje pris bör göras till åtlöje, men det är sekundärt i det här sammanhanget. Det är därför ingen tillfällighet att människor i totalitära samhällen åker i fängelse efter att ha skämtat eller skildrat diktatorer kritisk. Det sker i regel med hänvisning till att det kränker människors känslor. I Danmark har det inte gått så långt, men de angivna exemplen visar att vi är på väg ut på hal is, där ingen kan förutsäga vad självcensuren kommer att sluta med. […] Därför har Jyllands-Posten uppmanat medlemmar i den danska tecknareföreningen att teckna Muhammed som de ser honom.”
Bakgrunden till bildpubliceringen i Jyllands-Posten var att en annan dansk tidning, Politiken, den 17 september publicerade artikeln ”Djup rädsla för kritik av islam” där man berättade om att författaren Kåre Bluitgen hade svårt att få tag i tecknare som vågade teckna Muhammeds ansikte i en ny bok om islam. Efter att tre tecknare avböjt fick han till sist en anonym illustratör att ställa upp. Enligt Kåre Bluitgen själv var det bland annat med hänvisning till mordet på filmskaparen Theo van Gogh i Amsterdam som låg bakom rädslan. Likaså hade läraren Carsten Niebuhr vid Institutet i Köpenhamn utsatts för ett överfall av en grupp unga muslimer efter att han läst från koranen inför icke-muslimer. En debatt blossade upp om författares och konstnärers självcensur i rädsla för konsekvenserna. Som en följd av debatten inledde Jyllands-Posten en artikelserie där Flemming Rose uppmanade danska tecknare att rita Muhammed så som de själva såg honom. Av 40 inkomna bidrag valde tidningen att publicera 12.
Samma dag som bilderna publicerades fick tidningen ta emot flertal hot och en av konstnärerna blev dödshotad via telefon. Men det skulle inte stanna vid det. Bollen hade satts i rullning. Att kritisera islam var uppenbarligen inte tillåtet enligt muslimer och den 19 oktober skickade 11 ambassadörer från muslimska länder ett brev till Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen, i vilket de bad om ett möte med honom med anledning av Jyllands-Postens publicering. De ville också att statsministern tog avstånd från, vad de ansåg, hatiska kommentarer från bland andra folketingsledamoten Louise Frevert och kulturministern Brian Mikkelsen. Statsministern avvisade mötet med hänvisning till att regeringen inte blandade sig i vad danska tidningar trycker. I december ledde teckningarna till strejker och demonstrationer i Pakistan och det uttalades dödshot mot tecknarna. Saudiarabien och Libyen kallade hem sina ambassadörer och situationen eskalerade med flaggbränningar av både den danska och norska flaggan, hot mot dessa länders medborgare, bojkott av danska varor och en fatwa riktad mot de danska militära styrkorna i Irak.
Mitt i allt detta bestämde jag och mina partikollegor oss för att visa vår solidaritet med våra danska bröder. När EU den 31 januari 2000 införde bojkott av bilaterala politiska kontakter med Österrike, sedan Jörg Haider och hans Frihetsparti bildat regering, hade vi kampanjat för att stödja landet genom att uppmana folk att köpa österrikiska produkter. Nu gjorde vi detsamma med Danmark. I flygblad uppmanade vi folk att stödköpa danska produkter för att visa vår solidaritet. När landet dessutom var utsatt för bojkott av just danska varor var det än mer angeläget. Men vi retade oss också på att religiösa fanatiker skull sätta dagordningen i våra länder och bestämma vad som är tillåtet eller ej. Därför valde vi den 10 januari 2006 att utlysa en egen teckningstävling om hur den islamska profeten Muhammed kunde ha sett ut.
Det var självklart en provokation mot dessa fanatiker och deras snedvridna syn på det demokratiska samhället genom att utlysa teckningstävlingen. Vi var dock fast beslutna om att visa att yttrandefriheten stod över islams förbud mot att avbilda Muhammed.
Tanken var att publicera teckningarna i SD-Kurirens marsnummer, men den 3 februari bestämde vi oss för att publicera det vinnande bidraget i SD-Kurirens nätupplaga på internet. Med titeln ”Muhammedansk självcensur”, visades Muhammed bakifrån hållandes en spegel i handen. I spegelbilden syntes hans ansikte men över ögonen fanns en svart maskeringsruta. Vi tyckte att bilden, till skillnad från de i Jyllands-Posten, var smakfull, seriös och inte på något vis nedsättande. Men det fick konsekvenser.
Redan några dagar efter publiceringen, den 8 februari, hade Stefan Amér, politisk sakkunnig vid Utrikesdepartementet, kontaktat Levonline och träffat företagets VD Torkel Nyberg. Även Säkerhetspolisen hade varit i kontakt med företaget och uppmanat att stänga ned våra hemsidor i rädsla över att den muslimska världen skulle reagera på samma sätt som man gjort mot Danmark. Den 9 februari rapporterade den libanesiska tv-kanalen al-Manar, tillhörande den militanta islamiströrelsen Hizbollah, om publiceringen i en löpande nyhetstext som sändes under två timmar och där Sverige påstods häckla deras profet. Det var också då Levonline beslutade sig för att släcka ned våra domäner så att hemsidorna inte kunde nås. Man kunde konstatera att Sveriges ledande politikers agerande var tvärtemot den danska statsministerns och till skillnad från honom lade de sig istället platt för påtryckningarna. Sveriges utrikesminister Laila Freivalds (S) kallade vår publicering för ”hänsynslös och kränkande för andra människors religion” och träffade omgående Sveriges muslimska råd för att diskutera saken. ”Det är fruktansvärt att en liten grupp extremister utsätter svenska personer och svenska intressen för uppenbar fara. Detta är en liten grupp som inte har något stöd i vårt land,” deklarerade Freivalds och bad om ursäkt för att ”enstaka personer” var så hänsynslösa och medvetet kränkte andra människors religion.
Reaktionerna över att man censurerade internet uteblev dock inte. Publicistklubbens ordförande, Stig Fredrikson ansåg att det var oerhört anmärkningsvärt: ”Det verkar som om yttrandefriheten får ge vika för utrikespolitiken.” Även statsvetaren Kent Asp, professor vid Göteborgs universitet, ansåg det anmärkningsvärt och att man fick gå tillbaka till andra världskriget för att hitta något motsvarande. Universitetslektor och expert på yttrandefrihetsgrundlagen Jan Strid, Göteborgs universitet, menade på att det var ”djupt tveksamt”: ”Det är när åsikter man inte tycker om attackeras som det är viktigt att försvara yttrandefriheten.”
Det spekulerades omgående i huruvida utrikesminister Laila Freivalds (S) själv var inblandad i händelsen. Det vore ju ett solklart fall av ministerstyre. Men hon förnekade bestämt att hon själv var inblandad. Till Sveriges radios Ekotredaktion meddelade hon att hon inte hade någon närmare information om hur kontakterna med internetföretaget gått till. ”Jag vet inte vad alla tjänstemän gör,” sade hon.
Det dröjde till den 20 mars innan ett erkännande kom fram i radioprogrammet P1-morgon. Då hade UD:s rättschef Carl-Henrik Ehrenkrona sänt sin rapport till justitiekanslern där det framgick att kontakten med Levonline skett ”efter samråd med utrikesministern”. I programmet tillstod hon att hon i förväg känt till att Stefan Amér skulle kontakta Levonline. Till följd av skandalen om våra hemsidors nedsläckning tvingades utrikesministern avgå den 21 mars.
Under denna period var jag själv allvarligt rädd. Vad islamistiska extremister kunde ta sig till var allmänt känt och att de var beredda att gå långt för att uppnå sina mål var det ingen som ifrågasatte. Jag minns att jag under denna period kontrollerade min bil innan jag satte mig i den. Löjligt, kanske man tycker, men det var trots allt jag som tryckt på knappen för publiceringen.
Sedermera skulle en annan få erfara just det jag befarade. När konstnären Lars Vilks året efter ritade sin kända rondellhund, föreställandes profeten Muhammed som rondellhund, fick det stora konsekvenser för honom själv. Under 14 år levde han under ständig polisbevakning och blev åtskilliga gånger utsatt för attentat, men det stoppade aldrig honom för att fortsätta sin egen kamp för yttrandefriheten. Ibland träffade jag på personer som fördömde honom och att det kostade samhället en massa resurser att bevaka honom. Jag hade ingen som helst förståelse för deras resonemang. Det var väl inte han som var problemet? Problemet är väl ändå att vi i dagens Sverige inte längre kan uttrycka oss fritt utan måste dansa efter religiösa extremisters pipa och anpassa vårt sätt att leva. Däri ligger ju problemet. Jag backade helt och hållet upp Lars Vilks rätt att framföra sina verk. Man kan ha synpunkter på dem och anse att de är skitfula. Men det skall inte förhindra hans och andras rätt att måla vad de vill, så länge de håller sig inom våra lagars råmärken.
För att visa sitt ovillkorliga stöd för yttrandefriheten begärde jag i slutet av 2011 att talmannen i riksdagen skulle erbjuda Lars Vilks möjligheten att hänga upp sin konst i riksdagens lokaler. I min begäran drog jag paralleller till att riksdagen i mars 1999 lät Elisabeth Ohlson Wallin visa sina verk i riksdagshuset. Då var alla partier, förutom Kristdemokraterna, överens om att utställningen Ecce Homo, som bland annat innehöll bilder av Jesus i sexuella och homoerotiska situationer och miljöer, skulle få ställas ut i yttrandefrihetens namn eftersom den tidigare hade blivit attackerad och Ohlson Wallin hade hotats. Men när det gällde Lars Vilks rondellhund var uppenbarligen inte yttrandefriheten värd att försvara. Anders W Jonsson, Centerpartiets gruppledare, var kanske den som tog till störst brösttoner i sitt motstånd. Till Svenska Dagbladet sade han den 15 januari 2012:
”Det där är kvalificerat trams från deras sida. De borde ägna sig åt politik, i stället för att söka varenda liten möjlighet de har att provocera och skända Sveriges muslimer. Inte nog med att det här är en provokation mot den muslimska befolkningen i Sverige, det skulle få stora diplomatiska konsekvenser i hela arabvärlden. Det här visar att Sverigedemokraterna inte är seriösa för fem öre.”
Vänsterpartiets gruppledare, Hans Linde, var också snabb med att fördöma förslaget:
”Jag uppfattar det här som ett i raden av deras medieutspel för att skapa klyftor mellan människor i Sverige och demonisera muslimer.”
Någon utställning i riksdagen, som är Sveriges garant för vår grundlag, till stöd för yttrandefriheten blev det som bekant aldrig.
Den 6 juli 2013 besökte jag, som enda riksdagsledamot, Lars Vilks vernissage i Malmö. Jag ville visa mitt stöd för yttrandefriheten och för hans rätt att uttrycka sig genom konsten. Utställningen bestod av 27 oljemålningar och samtliga baserades på kända konsthistoriska verk av bland andra Carl Larsson, Anders Zorn, Gustaf Cederström och Kandinsky. I alla tavlor figurerade den omtalade rondellhunden. Vernissagen var hårdbevakad av polis med stort säkerhetspådrag. Dock gick det mycket lugnt till och Vilks uppskattade att jag kom.
Till de medier som fanns på plats sade jag:
”Jag tycker att Lars Vilks konst är intressant men jag vill också visa mitt fulla stöd för yttrandefriheten och hans rätt att uttrycka sig genom konsten”.
Vi träffade några gånger till genom åren, men det var mitt besök på vernissagen som jag förstod betydde något för honom genom att en riksdagspolitiker öppet visade sitt stöd. Det var också detta besök han refererade till när vi träffades den 4 juni 2021 hemma hos mig. Vilks kom då och lämnade en rondellhundstolkning över Staffan Hallströms tavla Ingens hundar, som jag beställt av honom. Han propsade själv på att få komma hem till mig och överlämna verket. Jag förstod att det var hans stund i frihet då han kunde besöka och träffa människor under avslappnade former – givetvis med en bunt livvakter i omedelbar närhet. Vi satt i min trädgård och drack kaffe, åt tårta och pratade om kulturen, politiken och samhället i övrigt. Det kändes stort att ha honom på besök.
I söndags omkom han tragiskt tillsammans med sina livvakter i en fruktansvärd bilolycka. Sverige förlorade därmed en stark röst för yttrandefriheten och en stor kämpe. Vi som följt Lars Vilks genom åren och fått äran att stifta bekantskap med honom minns honom som en lugn och varm människa, som inte på något sätt ångrade det han gjort även om det kom att påverka hans liv i över ett decennium på ett sätt som få kan föreställa sig. För alla oss, som tror på yttrandefrihet och våra västerländska värderingar, är det en stor sorg att mista Lars.
Sorgligt är också att bevittna det hyckleri som uppstått efter hans bortgång. Justitieminister Morgan Johansson skriver:
”Och vi sörjer Lars Vilks. Han kämpade för en av våra mest grundläggande demokratiska rättigheter: rätten att uttrycka sig fritt. Och den innefattar rätten att driva med olika samhällsföreteelser – också religion. Det måste man kunna göra med alla religioner, också islam. Det är en del av att leva i ett modernt västerländskt och öppet sekulärt samhälle. Det måste man acceptera. Man må bli upprörd eller arg över att någon ger sig på det som man själv håller för heligt – men man får aldrig ta till våld och hot.”
Var, Morgan Johansson, var du under alla dessa år då Lars Vilks levde sitt liv under all värdighet i ett demokratiskt land som Sverige genom att kontinuerligt tvingas flytta runt och leva under ständigt polisskydd för att undgå attacker från människor som du, genom din politik och högst ansvarig för densamma sedan 2014, släppt in i vårt land? Var har du varit under alla år, Morgan, för jag har då inte hört dig uttala ditt stöd för Lars Vilks tidigare?
Och alla dessa journalister, politiskt korrekta avskräden, som under alla år förkastat Lars Vilks och hans rätt att uttrycka sig fritt genom konsten som nu efter hans död skyndar till hyllningskören till honom.
Ni är fega hycklare, hela bunten, och det vänder sig i min mage när jag ser alla dessa artiklar och uttalanden som skrivs och görs nu. Varför ställde ni inte er upp och försvarade Lars när han levde? Varför vågade ni inte ta strid för yttrandefriheten och med tydlighet visa vad som gäller i Sverige. I Danmark var statsministern tydlig i sitt stöd för yttrandefriheten när det blåste snålt kring Jyllands-Posten och illustratörerna. Men när det blåste snålt kring Lars Vilks, vek ni ner er och gömde er i rädsla för de islamistiska krafterna som gör allt för att bekämpa de friheter som vi andra så högt värderar. Ni är och förblir hycklare. Så var snälla och håll käften nu också.
BJÖRN SÖDER
