”Allians för Skåne” (bestående av M, L, C och KD) går idag (7 december 2016) ut i ett pressmeddelande och kräver att Region Skåne skall upphöra med att subventionera omskärelse på icke medicinsk grund. Man säger att ”det är alliansens bestämda uppfattning” att skattemedel inte skall gå till denna typ av ingrepp. Man anser att omskärelse på icke medicinsk grund ska erbjudas till ett självkostnadspris i Region Skånes vårdutbud. Moderaternas ledamot i ledamot i hälso- och sjukvårdsnämnden, Ulrika Heindorff, säger att ”det är rimligt att barnet själv tar ställning till ingreppet i en ålder då denne själv kan bestämma”.
Det är förvisso bra att ”allians för Skåne” nu tar ett steg i rätt riktning och att Moderaternas ledamot tycker att barnet själv skall kunna ta ställning till ingreppet. Riktigt så lät det inte för några år sedan.
Redan när Sverigedemokraterna blev invalt i regionfullmäktige i Skåne 2006 drev vi frågan om att regionen inte skulle med skattemedel subventionera vad vi anser är manlig könsstympning på små gossebarn. Att förbjuda det helt var inte en fråga för regionen att ta ställning utan för riksdagen och där hade man sedan lagen om omskärelse av pojkar från 2001 tillåtit att dessa ingrepp sker. Men i regionen ville vi som första åtgärd se till att inga skattemedel användes för denna sortens könsstympningar.
I en interpellation till det moderata regionrådet Henrik Hammar frågade jag om inte han och Region Skåne hade för avsikt att följa FN:s mänskliga rättigheter, FN:s barnkonvention och NOBAB:s (nordisk förening för sjuka barns behov) kriterier för barnsjukvård, och därmed inte medverka till barnmisshandel genom könsstympning av minderåriga.
Frågan om manlig könsstympning har varit och är fortfarande högst kontroversiell och jag menade att om Region Skåne bistod med könsstympning, som inte var av medicinska skäl, bröt sjukvården mot FN:s mänskliga rättigheter, FN:s barnkonvention och NOBAB:s kriterier för barnsjukvård. Sverige har skrivit under dessa dokument och det fastslås att barn ska informeras och ha ett reellt medinflytande över den vård som ges och barnens integritet ska respekteras.
I min interpellation hävdade jag att det enda rimliga för att tillåta kulturell och religiös könsstympning var att det sker på vuxna män, som kan fatta egna beslut. Rätten till omskärelse kan bara vara individens egen rätt. Föräldrars önskemål måste stå tillbaka. Kollektiv stympning är inte heller etiskt försvarbart. Jag betonade att mänskliga rättigheter är universella och inte tar hänsyn till kultur, religion eller tradition och påpekade att det var mycket som tydde på att rädsla för att stöta sig med olika befolkningsgrupper låg bakom beslutet att vilja ge könsstympning av gossebarn en legitim status, snarare än omsorg om barnens bästa.
Svaret jag då fick av Henrik Hammar på min interpellation var att Region Skåne inte hade för avsikt att följa FN:s mänskliga rättigheter, FN:s barnkonvention och NOBAB:s kriterier för barnsjukvård eftersom han ansåg att omskärelse inte var så skadligt att det motiverade inskränkningar i religionsfriheten.
Moderaten Hammar tyckte alltså på fullaste allvar att det i religionsfrihetens namn var okej att könsstympa små gossebarn som inte själva hade fått ta ställning till ingreppet. Jag menade att det inte var religionsfrihet att frånta en människa rätten att själv bestämma över sin kropp utan att det var religionstvång.
Vidare ansåg Hammar ”att omskärelse, utförd på ett riktigt sätt, skulle vara skadligt har däremot aldrig kunnat visas. En omskärelse som utförs på ett riktigt sätt ger få och lätt bemästrade komplikationer som är snabbt övergående.” Jag blev så klart provocerad av hans påstående och i debatten svarade jag: ”Jag behöver kanske inte påpeka för Hammar att dessa ingrepp är irreversibla. Det går liksom inte att sätta tillbaka förhuden igen om pojken, när han bli äldre och själv kan avgöra vad han vill göra med sin kropp, önskar ha förhud. Alla operativa ingrepp på barn innebär en risk. Respekten för den individuella anatomin kränks, och att inte överlåta åt en vuxen man att själv bestämma vilka religiösa eller kulturella ingrepp han vill göra på sin kropp är oacceptabelt. Dessutom skär man bort viktig vävnad som bidrar till sexuell njutning för den vuxna mannen. Manlig könsstympning kan mycket väl jämföras med kvinnlig. Smärre justeringar av yttre blygdläpparna eller klitorishuvan jämställs av många barnläkare med att avlägsna förhuden. Därmed borde Henrik Hammar i konsekvensens namn även förespråka kvinnlig omskärelse”.
Det var inte den enda gången frågan diskuterades i regionfullmäktige under min tid där. Jag interpellerade fler gånger i samma ärende. Jag tog också upp den ekonomiska aspekten av att subventionera könsstympning. Patientavgiften då, januari 2010, var för omskärelse 1.800 kronor. I detta ingick dessutom läkarbesök både före och efter. Inte ens patientavgiften skulle komma att täcka denna kostnad. I de fall narkos måste användas tillkom dessutom en kostnad för Region Skåne på cirka 7.000 kronor, som inte togs ut av patienten. Det innebar att skånska skattebetalare fíck vara med och finansiera könsstympningar eftersom den faktiska kostnaden hamnade på mellan 6.000 och 10.000 kronor per ingrepp. Det är samma patientavgift idag trots att kostnaderna säkerligen har ökat.
Enligt ett TT meddelande den 20 oktober 2009 räknade man med att det gällde 400 ingrepp per år under en avtalstid på fem år, det vill säga sammanlagt 2000 ingrepp under hela perioden. Det handlade således om miljonkostnader för skattebetalarna i Skåne.
Under en av dessa debatter minns jag en kristdemokrat som bemötte mig med att på allvar jämföra könsstympningar med bortopererade halsmandlar. På den nivån var tyvärr debatten. Och ensamma stod jag och Sverigedemokraterna och tog parti för alla dessa barn som aldrig fick ha ett reellt inflytande över sin egen kropp.
Och det spelade ingen roll att jag hänvisade till vad Svenska Läkarsällskapet ansåg. De ansåg nämligen, enligt en artikel i Läkartidningen den 25 februari 2010, att icke-medicinsk omskärelse av små pojkar var svårt att förena med respekten för barnets rätt till integritet och självbestämmande. Man menade också att omskärelse stred mot FN:s barnkonvention. Eller att ordföranden i Svensk barnkirurgisk förening, överläkare Gunnar Göthberg, ville förbjuda omskärelse helt och hänvisade till just FN:s barnkonvention. I Sydsvenskan den 28 juli 2009 sade han att ”ingreppet utförs utan barnets medgivande och kan i vissa lägen jämställas både med övergrepp och kvinnlig könsstympning. Lagtexten borde skärpas åt andra hållet.” Samma förening, Svensk barnkirurgisk förening, hade också gjort en enkät som visade att två av tre barnkirurger vägrade utföra omskärelser. Av detta skäl hade Region Skåne beslutat att upphandla tjänsten på den privata marknaden.
Nu på fredag skall Region Skånes hälso- och sjukvårdsnämnd åter ta ställning till om Region Skåne ska erbjuda omskärelse på icke medicinsk grund i sitt vårdutbud. Glädjande nog har den borgerliga alliansen nu tagit ett steg i rätt riktning och vill inte se att sådana ingrepp skall belasta skattebetalarna utan att det skall erbjudas till självkostnadspris. Det är ju bra ur det ekonomiska perspektivet. Men det förhindrar ju inte de övergrepp man utsätter gossebarnen för. Och även om den moderata ledamoten på sikt vill att barnet själv får ta ställning till ingreppet i en ålder då denne själv kan bestämma får hon inte med sig sina allianskollegor på detta. Liberalerna tycker nämligen att det är viktigt att Region Skåne ser till att erbjuda omskärelse ”för att säkerställa att de små barnen får en säker och trygg vård”.
I riksdagen har jag sedan jag blev invald motionerat om ett förbud mot manlig omskärelse. Jag behöver väl inte tala om att motionerna alltid blivit avslagna? Inte ens Moderaterna har ställt sig bakom. För dem handlar det uppenbarligen bara om ekonomi. Att det sker övergrepp på gossebarn verkar inte vara lika betydelsefullt i sammanhanget.
BJÖRN SÖDER
| Motion till riksdagen 2016/17:773 av Björn Söder m.fl. (SD) Förbjud icke-medicinsk omskärelse av omyndiga pojkarFörslag till riksdagsbeslut
Motivering Anledningen till att den särskilda lagen om omskärelse togs fram var att man ville kunna garantera att ingrepp tillämpas på ett säkert sätt i enlighet med vad hänsyn till barns bästa kräver. Enligt riksdagens utredningstjänst (RUT) resonerades det inför lagstiftningsärendet kring om omskärelse kunde inskränka barnens religionsfrihet, någonting som regeringen enligt RUT inte verkade anse. Trots att religiös omskärelse i sig inte är medicinskt motiverat sker det idag oftast på små barn som inte är stora nog att uttrycka egna uppfattningar i frågan. För dessa barn räcker det enligt lagen med begäran eller medgivande från vårdnadshavare. Trots att ingreppen oftast praktiseras på små barn är det paradoxalt nog inte tillåtet att utföra dessa på en pojke som inte vill. Uppenbart är därmed att man inte anser små barn ha en egen vilja och rätt till sina egna kroppar. Detta trots vad FN:s mänskliga rättigheter, FN:s barnkonvention och Nobabs kriterier för barnsjukvård säger. Dessa integritetskränkande ingrepp kan jämföras med de den svenska staten historiskt låtit genomföra på oskyldiga människor i form av exempelvis tvångssteriliseringar. Utgångspunkten har i båda fallen varit att vissa av samhällets gruppers normer över människor fått styra vilka som legitimt kan utsättas för tvångsmässiga och bestående fysiska ingrepp. Istället för att helt och hållet förbjuda omskärelse av omyndiga pojkar var motivet till lagstiftningen om omskärelse att regeringen hellre ville se landstingen som aktörer till övergreppen än att vårdnadshavare eventuellt kunde ta till illegala metoder för att få sina barn omskurna. Denna argumentation är mycket vansklig och signalerar att kriminella handlingar kan legaliseras så länge tillräckligt många människor väljer att bryta mot lagen. I praktiken skulle denna utgångspunkt kunna få långtgående konsekvenser på många områden. Exempelvis skulle barnaga kunna vara näst på tur då det i många länder är accepterat både lagmässigt och kulturellt. Frågan bör därför ställas hur långt man är beredd att offra barns rättigheter i kulturens eller religionens namn? Den rimliga utgångspunkten är istället att ett beslut om omskärelse endast kan fattas av den berörda individen själv. I slutet på juni 2012 fick vi ta del av det faktum att en regional domstol i Köln beslutat om förbud för religiös omskärelse. Detta efter att en 4-årig pojke hade drabbats av kraftiga blödningar. Beslutet hade man grundat på att övergreppet strider mot tysk lag och att det är att likställa med misshandel eller ”allvarlig kroppsskada”. Utöver det slog man fast att religiös omskärelse är en kränkning av barnets rätt. Att de gamla och förlegade religiösa traditionerna som går ut på att stympa små pojkar och flickor (lagligt som olagligt) inte hör hemma i ett rättssäkert och modernt samhälle är inte alla överens om. Med hänvisning till religionsfriheten förespråkar man omskärelse vilket i sig får anses obegripligt eftersom offret ofta är så litet att han inte haft möjlighet att ännu bilda sig en uppfattning om han är beredd att offra kroppsdelar i religionens namn. Det bör i detta sammanhang poängteras att så länge svenska politiker fortsätter att tillåta dessa ingrepp på omyndiga pojkar, är man också själva ansvariga för varje pojke som i lagens namn för all framtid fråntas sin kroppsdel och integritet med tillhörande komplikationer. Kvinnlig omskärelse (könsstympning) är i Sverige som specifikt fenomen förbjudet sedan 1982. I lag (1982:316) 1 § med förbud mot könsstympning av kvinnor står det: ”Ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (könsstympning) får inte utföras oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte.” Vid brott av normalgraden är straffet fängelse upp till fyra år. Vid grova brott kan straffet bli fängelse upp till tio år. Vidare kan man i brottsbalken 5 § ytterligare läsa att ”Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader” lag (1998:392). Denna lag bör i allra högsta grad uppfattas som könsneutral och bara det faktum att den finns gör att legaliseringen av omskärelse av pojkar framstår som mycket tveksam. Att samhället ser allvarligt på kvinnlig könsstympning är positivt och allt arbete som syftar till att förebygga fenomenet är bra. Stympningen av flickor är allt som oftast synnerligen råare och mer omfattande än densamma på pojkar. Dock är det i detta avseende viktigt att understryka att mänskliga rättigheter är universella och tar varken hänsyn till kultur, religion, tradition eller kön. Pojkar bör ha samma rätt att slippa dels komplikationer som nedsatt känslighet i könsorganen, smärtsamma erektioner, ökade risker för njurskador och psykisk påfrestning genom att för all framtid sakna en kroppsdel, dels den oerhörda kränkning av integriteten som omskärelse faktiskt innebär. I och med att Sverige förbundit sig till barnkonventionen har man också förbundit sig att ”vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Alla barn bör ha rätt till sina egna kroppar och likhet inför lagen. Det är inte värdigt något friskt barn som bör anses duga bra som han/hon är född, att läggas under kniven med statens samtycke. Därför bör lagen om könsstympning snarast könsneutraliseras. |
