NATO Vid partiets Landsdagar i höstas röstades vårt utrikespolitiska program igenom i bred enighet. I programmet står följande om försvarssamarbete:
”Den svenska militära alliansfriheten har tjänat landet väl sedan den rådande utrikespolitiska linjen infördes 1814. Det är viktigt att bidra till avspänning i det militärt strategiska område där Sverige befinner sig. Det är därför viktigt att Sverige inte ingår i en militär allians som kan rubba balansen i vårt närområde. Därför ska Sverige stå utanför NATO och andra stormakters militärallianser.
Det finns däremot skäl att försäkra sig om att kunna arbeta förebyggande för att minska risken för militär aggression syftande till att menligt påverka Sveriges nationella frihet eller det svenska folkets självbestämmanderätt. Ett sätt att arbeta förebyggande vore att ingå en allians med Finland. Sverige och Finland möter samma säkerhetspolitiska utmaningar med hänsyn till ländernas gemensamma geografiska läge. Sverige och Finland har därutöver starka kulturella och politiska band och en lång gemensam historia. Genom en försvarsallians höjs tröskeleffekten och nya strategiska djup skapas, vilket stärker ländernas försvarsförmåga.
En försvarsallians med Finland ska inte ha som uttalat syfte ett försvar mot en utpekad part, utan syftar till att befria de båda länderna från eventuella yttre politiska och militära påtryckningar.
Möjligheter finns dessutom att fördjupa försvarssamarbetet med övriga nordiska länder inom ramen för NORDEFCO, och detta oaktat om Sverige och Finland utgör en försvarsallians och Norge, Danmark och Island ingår i en annan. Detta fördjupade försvarssamarbete kan ses som ett naturligt fortsatt steg eftersom Sverige gemensamt med övriga nordiska länder etablerade en solidaritetsförklaring år 2011. Vad gäller samarbete kring materiel, övningar och underrättelseutbyten med olika länder anser Sverigedemokraterna att detta ska fortsätta. Likaså bör redan inledda militära samarbeten fortsätta.
Sverigedemokraterna vill:
- att Sverige ingår en försvarsallians med Finland.
- att det nordiska försvarssamarbetet inom ramen för NORDEFCO fördjupas.
- att Sverige står utanför NATO och andra stormakters militärallianser.”
Den sverigedemokratiska linjen är tydlig och har så varit sedan partiets bildande. I det första partiprogrammet från 1989 står följande:
”Arbetet för fred och avspänning ute i världen måste fortsätta” och ”Sverige skall bevara den alliansfrihet som ger oss möjlighet att vara neutrala i krigstid. En alliansfri politik förutsätter emellertid ett så starkt försvar att det undanröjer fiendens vilja att anfalla. Då nordens strategiska betydelse kan komma att öka bör förhandlingar inledas med de övriga nordiska länderna om en gemensam säkerhetspolitik.”
Det värdlandsavtal med Nato som nu ratificerats av riksdagen riskerar att utsätta Sverige och vårt folk för risken att dras in i väpnade konflikter på vårt eget territorium och bidrar inte till avspänning i vår del av världen. Det saknas dessutom en grundläggande utredning och analys om avtalets egentliga betydelse för Sveriges alliansfrihet och de säkerhetspolitiska konsekvenserna.
Men man bör i detta sammanhang komma ihåg att avtalet undertecknades av den borgerliga regeringen, som haft som signum att under åtta år nedmontera den svenska försvarsförmågan och använda Försvarsmakten som en kassako, från vilken man kunde mjölka pengar för att finansiera andra reformer och verksamheter. Man skall också komma ihåg att redan året efter att den borgerliga regeringen tog över makten avgick den dåvarande försvarsministern i protest mot sina egna regeringskollegors sparbeting på Försvarsmakten. Försvarsanslaget sjönk från det redan låga 1,5 procent av BNP till 1,2. Den dåvarande statsministern Reinfeldt kallade försvaret för ett särintresse och så sent som i januari 2014 vid Folk & Försvars rikskonferens, mitt under de pågående protesterna vid Majdantorget i Kiev och efter att Ryssland genomfört sin största beredskapsövning på många år, talade den dåvarande försvarsministern Enström om att ”den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen är mer stabil idag än för 10 år sedan” och att ”bedömningen att det är osannolikt med ett väpnat militärt angrepp mot Sverige under överskådlig tid är även fortsatt grunden för utformningen av försvaret”.
Efter denna nedmontering av den svenska försvarsförmågan har man också, som en bonus, lyckats få den svenska opinionen för ett svenskt medlemskap i Nato att börja växa. ”Sverige kan ju inte längre försvara sig, så nu måste vi ansluta oss till Nato”, är ett allt vanligare argument man hör. Och helt plötsligt står alla borgerliga partier och pratar sig varma för att nu är det dags att söka medlemskap i Nato. Man driver frågan i alla tänkbara sammanhang. Det tidigare kompakta svenska motståndet mot ett Nato-medlemskap har börjat att mjukna. Försvarsförmågan är dålig och de borgerliga partierna kommer unisont med samma lösning på problemet: Nato-medlemskap! Man behöver inte vara konspirationsteoretiskt lagd för att inse hur det hela förhåller sig.
Att värdlandsavtalet är ett sätt att smyga in ett svenskt Nato-medlemskap bakvägen är också något som de borgerliga partierna inte hymlar med, trots att försvarsminister Hultqvist (S) gör allt för att dementera detta. När avtalet väl är på plats kommer argumenten, som ett brev på posten, om att nu är vi så nära anslutna till Nato, som vi bara kan utan medlemskap och utan det skydd som ett medlemskap utgör, att vi helt enkelt måste ansluta oss.
Och det är givetvis en helt rätt analys. Och att de borgerliga partierna sitter och applåderar detta har jag full förståelse för. Men att regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som hittills varit motståndare till ett svenskt Nato-medlemskap, inte ser detta förvånar mig. Och att man dessutom inte inser riskerna med att den geopolitiska balansen och stabiliteten i vårt område rubbas på ett allvarligt plan skrämmer mig.
Man måste ju förstå att de beslut vi fattar i kammaren givetvis får konsekvenser. Dessa konsekvenser måste vi ta i beaktande när vi fattar olika beslut. Allt annat vore att vara dumdristig och naiv. Min fråga är då varför vi skall utsätta oss för risker om vi inte behöver det?
Är det ett självändamål för vissa att spela hasard med Sveriges säkerhet? Varför vill man utsätta vårt land och vårt folk för risken att dra in oss i väpnade konflikter på vårt eget territorium? För det är just det man gör när man rubbar den geopolitiska stabiliteten i vårt område.
När Sverige nu tecknat ett värdlandsavtal med Atlantpakten riskerar vi att bidra till en situation där spänningarna mellan stormakterna ökar och att Sverige blir indraget i en eventuell konflikt. Att Atlantpakten eventuellt kan sätta upp en militärbas i Sverige enligt förutbestämda rutiner och med hjälp av andra förberedelser är något som andra stormakter måste räkna med i sina krigsplanläggningar. Dessa länder kommer givetvis att agera på något sätt. Hur vet vi inte, men att det blir reaktioner kan vi räkna med.
Sverige riskerar därmed att bli måltavla i händelse av konflikt, samtidigt som vi inte har den försvarsförmåga som krävs för att hantera en sådan situation. Det är inte att bedriva en ansvarsfull försvars- och säkerhetspolitik för Sverige.
En ansvarsfull försvars- och säkerhetspolitik förutsätter däremot att vi står utanför stormaktsallianser, som Nato, och har en egen försvarsmakt med ordentlig försvarsförmåga. Ett defensivt försvarsförbund med Finland skulle ge ett bra komplement till detta och skulle heller inte rubba den geopolitiska maktbalansen i vårt område. Sverige och Finland möter samma säkerhetspolitiska utmaningar med hänsyn till ländernas gemensamma geografiska läge. Sverige och Finland har därutöver starka kulturella och politiska band och en lång gemensam historia. Genom ett försvarsförbund höjs tröskeleffekten och nya strategiska djup skapas, vilket stärker ländernas försvarsförmåga.
Ett försvarsförbund med Finland ska inte ha, som uttalat syfte, ett försvar mot en utpekad part, utan syfta till att befria de båda länderna från eventuella yttre politiska och militära påtryckningar. Men för att nå dit krävs ordentliga resurser till Försvarsmakten. Då räcker inte de anslag, som försvarsuppgörelsen innebär, på långa vägar. Därför anslår vi också betydligt mer till det svenska försvaret.
Det är också anmärkningsvärt att värdlandsavtalet frångår den svenska traditionen om att förankra alla tyngre säkerhetspolitiska ställningstaganden i riksdagen. Möjligheten att basera utländsk trupp på svensk mark är ett sådant ställningstagande och borde därför underställas riksdagen för beslut. I avtalet står under artikel 3.7 att värdlandet kan utse särskilda ombud som förhandlar fram tilläggsdokumentation som skrivs inför varje insats inom ramen för avtalet.
Man anger också i avtalet att ”det krävs således först ett nationellt beslut om att ta emot Nato i något avseende.” Men man definierar inte vad som menas med ”nationellt beslut”. Varje gång svensk trupp ska föras utomlands för insatser krävs riksdagens godkännande. Det är därför märkligt att man i avtalet inte anger att det skall vara riksdagen som fattar beslut om ev utländska trupper och baser i Sverige. Detta skulle kunna få konsekvenserna att en Natoförespråkande minoritetsregering fattar beslut om upprättande av Natobaser i Sverige trots att en riksdagsmajoritet, som speglar folkets vilja, är emot.
Med tanke på att avtalet leder Sverige in i ett säkerhetspolitiskt ytterst osäkert läge, att konsekvenserna av avtalet inte är ordentligt utredda och analyserade och att man fråntar riksdagen beslutanderätten borde detta avtal ha förkastats istället för ratificerats. Nu har tyvärr både Socialdemokraterna och Miljöpartiet svikit i denna fråga vilket gör att en riksdagsmajoritet kunde ratificera avtalet. Jag är dock övertygad om att det inom både Socialdemokraterna och Miljöpartiet finns en stor och stark opinion som inte alls håller med sin försvarsminister och min förhoppning är att denna opinion också kan påverka så att avtalet så småningom kan sägas upp.
Jag anser att det är en plikt för alla Sverigevänner, som värnar Sverige och svenska folket, att gripa efter varje halmstrå för att motsätta sig ratificering och fördröja avtalet och därmed vinna ytterligare tid för den interna oppositionen som finns inom S och MP att påverka. Det är inte att obstruera. Det är att ta ansvar. För den som är insatt i vad värdlandsavtalet betyder i realiteten och vad det kan leda till är det en självklarhet.
Hos Socialdemokraterna har de mäktigaste partidistrikten varit tydliga i sin kritik. De har försökt påverka sina riksdagsledamöter att inte godkänna avtalet. MP-företrädare har också uttalat sig kritiska och meddelat att de vill skjuta upp avtalet. Man kan konstatera att mycket har hänt internt inom regeringspartierna de senaste dagarna. Därmed skulle det kunna finnas en, om än mycket liten och mest teoretisk, chans att läget kunde ha förändrats ytterligare oavsett om det dröjt 12 månader eller bara några veckor tills förslaget åter hamnat på riksdagens bord.
Genom att rösta för vilandeförklaring hade man gjort allt man kunnat och kunnat stå rakryggad den dag då det säkerhetspolitiska läget för Sverige eventuellt försämras. För det är jag övertygad om att avtalet kommer att leda till.
Jag vädjade till gruppens ledamöter vid tisdagens gruppmöte att ta ställning för vilandeförklaringen. Riksdagsgruppen valde dock att inte ställa sig bakom detta då man ansåg att det juridiska underlaget för vilandeförklaring inte var tillräckligt. Detta ställningstagande beklagar jag. Då vi i gruppen har en praxis att inte rösta mot de rekommendationer, som gruppen genom majoritetsbeslut fattat, till hur ledamöterna bör rösta valde jag att avstå från att delta vid dagens votering.
BJÖRN SÖDER
