PESCO Europeiska rådet antog i juni 2017 rådslutsatser om behovet av att upprätta Pesco (Permanent Structured Cooperation, Pesco). Sverige och ytterligare 22 EU-medlemsstater som avsåg att delta i Pesco från början underrättade rådet och den höga representanten om det i samband med EU:s utrikes- och försvarsministermöte den 13 november 2017 och den 6 december 2017 beslutade riksdagen att godkänna att Sverige deltar i Pesco.
Upprättandet av Pesco är ett led i att uppnå målsättningarna i EU:s globala strategi som presenterades sommaren 2016 och som innehåller riktlinjer för EU:s externa agerande. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) är en del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), och tillhandahåller en operativ kapacitet för civil och militär krishantering. EU kan använda sig av denna kapacitet vid uppdrag utanför unionens gränser för att bevara freden, förebygga konflikter och stärka den internationella säkerheten i enlighet med FN-stadgan. Pesco utgör en del av både GSFP och GUSP.
Sverigedemokraterna motsatte sig Sveriges deltagande i Pesco eftersom vi anser att alla former av nya frivilliga sammanslutningar inom EU alltid utvecklas och Pesco utgör därför ganska tydligt ett frö till fördjupat försvarssamarbete och kanske till och med en gemensam EU-armé, som bl a kommissionens ordförande Juncker gett uttryck för men även en hel del medlemsländer. Pesco omnämns bara kort, men innebörden av ett ”permanent strukturerat arbete” talar sitt tydliga språk vad ambitionen med Pesco är.
Sverigedemokraterna anser att Sverige bör vara mycket försiktigt med att delta i säkerhets- eller försvarssamarbeten inom ramarna för den europeiska unionen. Sverige bör dessutom inte bidra till att militarisera EU. Istället bör Sverige söka regionala samarbeten, främst med Finland.
När det gäller förslagen på hur europeisk försvarsindustri ska utvecklas, är det viktigt att komma ihåg att svensk försvarsindustri alltid hittat samarbetspartners på egen hand. Sverige bör även i fortsättningen vara hemmapart när vi exporterar försvarsmateriel. I exempelvis Gripenaffären med Brasilien och även framtida affärspartners skulle det vara till skada för Sverige om det var EU som stod som säljare. Det vore ytterst illa om EU ska börja agera koncernledning för medlemsländernas försvarsindustrier.
Den europeiska försvarsfonden (EDF) har som ambition att europeiska konsortier ska bildas kring projekt om stridsflyg eller stridsvagnar. Varje projekt ska ha en ”lead nation”. Vad får det för betydelse för dem som inte är ”lead nation”, d.v.s. ett land som går i täten? Här ska vi komma ihåg att EU-maskineriet länge har talat om att Sverige är för litet för att bygga stridsflyg, vilket vi bevisat motsatsen till. Sverige är fullt kompetent att bygga effektiva industrisamarbeten utan EU. Vi har en särskilt stark och viktig försvarsindustri, och vi har all anledning att sätta ned foten och stå emot EU:s maktbyråkrater.
Sverige saknar dock idag en strategi för hur man ska hantera EDF och inte riskera att utländska statligt subventionerade företag konkurrerar ut de svenska försvarsföretagen. Under Folk och Försvars rikskonferens lyfte Johan Svensson, chef för Produktionsledningen i Försvarsmakten, behovet av en svensk försvarsindustriell strategi.
En förutsättning för att Sverige ska delta i EU:s säkerhets- eller försvarssamarbeten är att inga permanenta strukturer inrättas, som kan utvecklas i överstatlig riktning. Istället för att investera i olika parallella samarbeten är det bättre att satsa helt på befintliga strukturer. EU-alternativet lyfts fram som delvis mellanstatligt, men det är en illusion. Ett EU-försvar kan inte bli annat än överstatligt i det långa loppet.
En sådan här långtgående strävan kan man inte vara med på delvis. Det vore mycket naivt att tro. Det är antingen eller.
BJÖRN SÖDER
| Istället för att närvara i Sälen följer SD:s ledamöter Folk och Försvars rikskonferens från riksdagen och ger dagligen kommentarer till innehållet. |
