Idag invigs ”Den goda gärningens rum” och ”Kvinnorummet” i Sveriges riksdag sedan dessa omgestaltats. Det är två viktiga rum för både mänskligheten och demokratin.
Hösten 2018 arrangerades en utställning i Sveriges riksdag om det armeniska folkmordet och Skandinaviens gensvar. Initiativet till utställningen tog jag efter samtal med den armeniske vice talmannen Eduard Sharmazanov när jag, som hans motsvarighet, besökte Armenien på våren samma år. Under mitt talmansuppdrag lyfte jag dessutom frågan om att ge Alma Johansson en plats i de goda gärningarnas rum i riksdagen. I detta rum lyfts nämligen olika hjältar, som gjort insatser för mänskligheten, fram.
Under mina välkomstord när utställningen öppnade den 27 november 2018 sade jag:
“Vi har många skandinaviska hjältar att vara stolta över. Vår egen Alma Johansson är en av dessa. Hon gjorde betydande insatser, dels för att rädda människor och dels för att vittna om vad som hände. Detta är givetvis viktigt då det finns krafter – än i dag – som vill förneka. Alma Johansson, som förärats med en minnestavla vid monumentet i Jerevan, anser jag dessutom har en självklar plats i riksdagens ’Den goda gärningens rum’.”
När riksdagens utställning om det armeniska folkmordet och det
skandinaviska gensvaret öppnades invigningstalade Björn.
Vem var då Alma Johansson?
Under folkmordet, som pågick mellan 1915 och 1922, mördades över 1,5 miljoner människor. Under denna fasansfulla händelse fanns svenska och skandinaviska hjältar som försökte hjälpa människor och lindra lidandet. En av dessa heroiska hjältar är Alma Johansson. Hon var en svensk missionär som hjälpte armeniska barn och flyktingar och vittnade om det folkmord som begicks.
Alma Johansson föddes 1881 i Stockholm och kom så småningom att arbeta med Kvinnliga Missionsarbetare (KMA) i många år i staden Mush i dagens östra Turkiet som då administrerades av Osmanska riket. Hon arbetade vid ett tyskt barnhem för föräldralösa armenier och tjänstgjorde dessutom som sjuksköterska och barnmorska. Vid utbrottet av första världskriget började förföljelserna mot de kristna minoriteterna i Osmanska riket att öka. Hon arbetade då under åren 1910–15 i Mush, där hon tillsammans med norskan Bodil Biørn förestod ett hem för föräldralösa armeniska barn och drev en poliklinik för vuxna patienter.
Alma Johansson blev vittne till många av grymheterna som utfördes av turkarna. Sina upplevelser skildrade hon i skriften Ett folk i landsflykt. Hon lämnade även vittnesmål till tyska och amerikanska diplomater som publicerade uppgifterna. Alma Johansson berättade bland annat om hur kvinnor tog gift för att inte hamna levande i turkarnas händer och hur soldater ledde blodiga, sårade kvinnor och barn genom staden, medan andra soldater sköt mot dem för att skrämmas. När de sårade föll till marken, slog soldaterna ihjäl dem med bösskolven.
Hon lämnade uppgifter om hur alla barnen på hemmet begärts överlämnade till en hög officer med försäkran om att de var i goda händer och skulle återförenas med henne. Några dagar senare fick hon beskedet att samtliga barn tagits till en byggnad utanför staden och mördats.
”Aldrig kan jag glömma den synen. Och ingenting kunde man göra för dem! Armenierna och grekerna bliva nu systematiskt utrotade, dödade eller jagade från sina hem för att spridas i mindre grupper till långt avlägsna turkiska trakter, där det gives dem att välja mellan att övergå till islam eller dö för svärd eller av svält”, vittnade hon.
Alma Johansson kom nedbruten hem till Sverige, men några år senare återvände hon – trots det – till Konstantinopel för att arbeta bland armeniska flyktingar där. Också där blev hon vittne till ytterligare övergrepp mot armenier – både bofasta och flyktingar från de östra provinserna. När dörren till Konstantinopel stängdes för gott flyttade hon och några medarbetare till Thessaloniki där de i tjugo år försökte lindra de armeniska flyktingarnas nöd.
Hösten 2018 motionerade jag även om att ge Alma Johansson en plats i den goda gärningens rum. När motionen behandlades av konstitutionsutskottet svarade man att sådana frågor i första hand ligger hos Riksdagsförvaltningens ledning, vilket givetvis är korrekt. Man skrev också om att man tillsatt en parlamentarisk referensgrupp inför omgestaltning av bland annat den goda gärningens rum.
Jag anslöt mig omgående till denna referensgrupp för att fortsätta driva frågan om en plats för Alma. I referensgruppen visade man glädjande nog lyhördhet för förslaget. Jag har heller inte försuttit någon chans att försöka lyfta frågan i olika sammanhang. I samband med den armeniske talmannens besök i Stockholm i juni förra året lyfte jag frågan under en middag inför vår egen talman Andreas Norlén. Enträget arbete har nu gett resultat, vilket jag gläds över. Till slut får nu Alma Johansson en plats där hon mer än väl förtjänar att vara, nämligen i den goda gärningens rum i Sveriges riksdag.
Talman Andreas Norlén återinvigde de båda rummen på onsdagen.
Alma Johansson har äntligen fått ett erkännande även i Sverige och det armeniska folkmordet, som riksdagen erkände 2010, har fått ännu en plats för ihågkommande.
BJÖRN SÖDER (SD)
Riksdagsledamot och fd andre vice talman
