VÅRD TILL ILLEGALA Efter att regeringen tillsammans med Miljöpartiet i juni deklarerade sin överenskommelse om en mer ansvarslös migrationspolitik, meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt i årets regeringsförklaring, att illegala invandrare i större omfattning än i dag och i högre utsträckning än andra ska erbjudas skattefinansierad vård. Socialdepartementet har sammanställt en promemoria i ärendet som ska ut på remiss och innebär att alla Sveriges landsting ska vara förpliktigade att erbjuda avgiftsfri eller kraftigt subventionerad vård till både individer som struntat i avvisningsbeslut och de som över huvudtaget inte ens valt att söka asyl. Detta i precis samma grad som för laglydiga asylsökande som följer reglerna och lämnar landet då de inte beviljats uppehållstillstånd.
Medan socialminister Göran Hägglund hoppas på att förslaget ska bli lag redan den 1 juli nästa år menar vi att det innehåller en rad olösta problem där utgångspunkten är mycket orättvis och vansklig. Promemorian innebär nämligen en omfattande särbehandling av människor som struntat i myndighetsbeslut och illegalt uppehåller sig i landet i det att dessa kommer ha rätt till subventionerad vård och mediciner i en sådan omfattning att en laglydig, men fattig, pensionär skulle få betala tusentals kronor mer för samma vård. Detta är en orättfärdig hållning och ett mycket snopet besked till de äldre som idag måste köpa vård och mediciner för stora summor – pengar de inte alltid har i sin ägo. Trots låga pensioner pressas de gamla ner på knäna innan de äntligen når upp till högkostnadsskyddet.
Eftersom de illegala utlänningarna med detta förslag skulle få betydligt billigare vård än andra vårdtagare, borde man tycka att ett kontrollverk skulle behövas för att vårdpersonal ska kunna avgöra vem som är att betrakta som sk ”papperslös”. I annat fall utlämnas personal till ett personligt godtycke i en redan pressad arbetssituation, där man tvingas ta alltför svåra och snabba beslut. Detta genererar inte rättsäkerhet i verksamheten. Eftersom illegala utlänningar enligt förslaget inte kommer att behöva visa några intyg eller identifikation, skapas istället absurda incitament som innebär att systemet utan problem kan utnyttjas av både svenskar och turister som också vill ta del av billig eller avgiftsfri vård.
Vad slutsumman för förslaget kommer att bli för de svenska skattebetalarna går inte att precisera eftersom samhället omöjligt kan veta dels hur många som vistas i landet illegalt idag och dels hur många människor utan skyddsbehov som kommer att välja att resa till Sverige för att få vård på svenska skattebetalares bekostnad i framtiden. Välfärdens generösa förutsättningar finns nämligen inte i alla världens länder och kan givetvis vara lockande för fler individer än vad systemet klarar av att hantera. Att välfärdens kärnverksamheter redan idag kan beskrivas som pantsatta gynnar inte heller saken.
Den stora frågan handlar inte om människors rätt till akutvård eller inte, den rätten ser vi som självklar. Frågan är vem som ska ta den ekonomiska notan för den tilldelade vården. Vi ifrågasätter starkt rimligheten i att svenska skattebetalare ska tvingas finansiera vård till personer som trots beslut om avvisning, ändå väljer att uppehålla sig illegalt i landet. Denna gränslösa och kostsamma utgångspunkt rimmar direkt illa med den inriktning på politik som Sverige har valt, dvs en reglerad invandringspolitik och ett skattefinansierat välfärdssystem. Att den som fått avslag på sin asylansökan uppmuntras till att ignorera detta och samtidigt erbjuds en möjlighet att fungera i samhället parallellt, är anmärkningsvärt och riskerar på sikt att försvaga legitimiteten och trovärdigheten för hela vårt asylsystem. Frågan man i sammanhanget bör ställa sig är vilka signaler detta sänder ut till de asylsökande som väljer att acceptera ett avslag och ett utvisningsbeslut. Vilken innebörd får ett myndighetsbeslut i praktiken om systemet urholkas?
Faktum är att förslaget skulle ställa myndigheter och institutioner mot varandra på ett mycket allvarsamt sätt. Vissa skulle fortsatt förväntas hitta tillståndslösa och verkställa avvisningsbeslut, medan andra aktivt skulle förväntas gömma dem utan hänsyn till svensk lag. Vi ifrågasätter starkt rimligheten i detta och menar att regeringen nu måste inse allvaret i att samhällets olika verksamheter ska behöva motarbeta varandra på detta påfallande absurda sätt. Regeringen skapar med sin politik ansatser för kaos på svenska arbetsplatser. Detta samtidigt som tilltron för både asylsystemet och rättssäkerheten försvagas och viljan att bidra till vår gemensamma välfärd urholkas.
BJÖRN SÖDER
PER RAMHORN
