DEBATT Björns anförande i debatten i riksdagen om fortsatt svenskt deltagande i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission i Afghanistan den 5 december 2018.
Herr talman,
Sverigedemokraternas grundläggande inställning när det gäller internationella insatser är att dessa skall ske i FN:s regi. Vi ser FN som det primära samarbetsorganet för att hantera konflikter och värna fred och säkerhet och sedan FN:s tillkomst har Sverige deltagit i många av organisationens fredsbevarande insatser, allt som allt uppgående till runt 120 internationella uppdrag i 60-talet länder.
Men vi har också sett att under de senaste decennierna har Sverige nästan helt valt bort att delta i FN-ledda fredsbevarande insatser, och i stället gett företräde åt EU- eller NATO-ledda insatser. FN har synbarligen valts bort som konflikthanterare av diverse svenska regeringar, vilket vi beklagar. FN-insatsen i Mali, som vi kommer behandla nästa år, är dock ett undantag.
Även om vi har principen att det skall vara FN-ledda insatser så finns givetvis behovet av att emellanåt frångå denna princip. Insatsen i Irak, som riksdagen kommer att debattera efter den här debatten, är ett sådant undantag. Kampen mot IS har varit överordnad dylika principer och därför har vi också stött denna insats och gör det även fortsättningsvis under vissa premisser. Vi återkommer till det i nästa debatt.
Men, herr talman, när det gäller insatsen i Afghanistan anser vi att Sverige bör avsluta sitt militära engagemang. Det är dags att andra aktörer nu får ta ansvar och fortsätta där vi avslutar.
Sverige har sedan 2002 deltagit i militära insatser i Afghanistan. Vi är nu inne på 17 året. Frågan, och den bör ställas till de partier som är för fortsatt militärt engagemang, är hur länge vi skall fortsätta närvara?
Jag vill i sammanhanget betona, herr talman, att Försvarsmakten genom sina bidrag till såväl ISAF som RSM gjort ett utmärkt arbete under de givna förutsättningar som funnits. Insatserna har tidvis varit krävande och tyvärr också lett till svenska förluster. Jag tycker att vi, som svenska medborgare, kan vi känna stolthet över vårt historiska bidrag till Afghanistan och dess befolkning och jag vill rikta ett stort tack till de svenska soldater som gjort insatser i Afghanistan. Det är viktigt att betona när vi nu talar om att dra oss tillbaka.
Men vi anser att en bortre gräns måste sättas för det svenska engagemanget i Afghanistan och att denna gräns är passerad.
Vi måste också beakta att vi idag har ett svenskt försvar som måste prioriteras före internationella insatser i fjärran land. Vi kan tyvärr inte vara överallt utan måste prioritera våra resurser.
Det svenska försvaret har, genom olika regeringars misskötsel, reducerats såväl ekonomiskt som gällande antalet förband och även om utlandsinsatser kan främja interoperabilitet och öka förståelse för metoder och arbetssätt som kan vara till gagn för den svenska försvarsförmågan, anser vi ändå att vår primära målsättning just nu bör vara att bygga upp ett existensförsvar, kapabelt att möta framtida hot i vårt närområde. Det handlar ytterst om att prioritera resurserna.
Vi anser att Sverige bör lämna insatsen i Afghanistan så snart som möjligt. Vi har redan dragits in i ett utdraget inbördeskrig som pågått i decennier och kostat det svenska försvaret åtskilliga medel som i stället kunde ha använts till en uppbyggnad av försvarsorganisationen i Sverige.
Av denna anledning, herr talman, menar vi på att riksdagen borde avstyrka regeringens förslag. Jag yrkar därför bifall till reservation 1.
Tack, herr talman.
